Köttnationalism. Känn på ordet. Lite löjeväckande låter det, så här en vecka efter att skandalbilderna på vanvårdade grisar publicerats. Sanningen är dock att köttnationalism är och har länge varit en paradgren i det här landet.

Restauranger har skyltat med att de bara serverar svenskt kött och livsmedelskedjorna har lockat kunder med reklamfilmer där glada bönder i Helly Hansen-tröjor och rosor på kind står med griskultingar i famnen.

Nej tack till långa transporter, djurplågeri, fixerade suggor och Belgian Blue. Ja tack till svenskt kött. Och fy den som köper dansk fläskfilé.

Så visar det sig att massvis med svenska grisar inte alls har det bättre än grisar på andra håll. De där kronorna extra som så många konsumenter betalat för att försäkra sig om att skinkan och fläskfärsen levt ett någorlunda bra liv (i Sverige), är alltså rena blåsningen.

Från myndigheternas håll borde det vara dags för rannsakan. Det är något som inte fungerar när tusentals djur far illa. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) håller fast vid sin köttnationalism. Men en dåres envishet upprepar han att svenska grisar har det bättre än grisar utomlands. Samma sak hävdade den nu avpolleterade ordföranden för Swedish meat, Lars Hultström, när vanvården på hans gårdar drogs fram i ljuset.

Man kan fråga sig varför dessa herrar ens tycker att något sådant är relevant? Det enda som borde vara värt att diskutera är vilken form av djurhållning vi vill ha här, i Sverige? Och hur lagstiftningen fungerar i praktiken. I stället för att slå ifrån sig borde ministern ta tillfället i akt att se över vilket skydd djuren inom jordbruket egentligen har. Framförallt grisarna. För trots att grisen är ett relativt stort däggdjur med en intelligensnivå som motsvarar en hunds, är det till exempel tillåtet att kastrera smågrisar utan bedövning. Detta är vanligt förekommande. Det finns inte heller något krav i lagen på att grisar skall få vistas utomhus. En stor majoritet av alla slaktsvin lever därför hela sina liv inomhus i dammiga trånga boxar tätt ihop med andra grisar och utan möjlighet att böka eller utöva något annat av sitt naturliga beteenden. Vilket gör att de får beteendestörningar och börjar bita varandra i öron och svansar.

Lagstiftningen måste bli bättre på det här området.

Fast Först av allt måste jordbruksministern, Jordbruksverket och länsstyrelserna se till att dagens lagstiftning följs till punkt och pricka. Eskil Erlandsson lovade häromdagen att se till så att resurser omfördelas så att man underlättar för fler kontroller. Det är bra. Jordbruksverket planerar att hålla möten med köttbranschen, intresseorganisationer och länsstyrelserna, för att prata om hur man löser problemen. Det är också bra. I alla fall om man senare går från ord till handling.

Viktigt är dock också hur vi konsumenter agerar. Vill vi bidra till djurplågeriet? De allra flesta vill inte det. Då är det på tiden att vi blir mer medvetna om vad det vi äter kommer ifrån. Kött från glada utegrisar kanske kostar lite mer. Men köttet är ofta både smakrikare och saftigare.

Och julskinkan smakar så fantastiskt mycket godare när man vet att grisen den kommer ifrån, under sitt korta liv i alla fall fått möjligheten att leva som en riktigt lycklig gris.

$1