Vi kan aldrig bestämma vilka människor som söker sig till Sverige, men vi kan alltid bestämma hur vi behandlar de männi- skor som befinner sig här. Och vad gäller ensamkommande flyktingbarn kan tillämpningen inte vara svår. Vi skall som individer och samhälle ta vårt vuxenansvar och ge barnen det bästa vi förmår. Något annat skulle vi ju inte acceptera för våra egna barn.

I FN:s konvention om barnets rättigheter, som antogs för i dag exakt 20 år sedan, uttrycks detta ansvar så här:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

De kommuner som vägrar ta emot ensamkommande flyktingbarn sviker således sitt vuxenansvar och bryter mot FN:s barnkonvention. Det är lagligt, men djupt omoraliskt och utan rimligt försvar eftersom staten ersätter kommunernas kostnader för barnen.

Under 2005 kom det 389 ensamma flyktingbarn till Sverige. I år beräknas 2 400 barn komma. De flesta av barnen kommer från krigens Afghanistan och Somalia. Dit är det inte möjligt att sända tillbaka dem – om vuxenansvar och FN:s barnkonvention skall tillmätas någon betydelse.

Konsekvensen av den snabba ökningen av antalet skyddssökande barn är att Migrationsverkets mottagningssystem hotar av haverera. Fyra kommuner, däribland Mölndal, är mottagningskommuner. Men bara cirka 100 av Sveriges 290 kommuner har skrivit avtal med Migrationsverket om att ta emot barn som slussas ut från mottagningskommunerna.

Vellinge, som inte tar emot några flyktingar alls, har blivit symbol för kommunal känslokyla. Detta sedan kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) högljutt protesterat när Malmö hyrde ett vandrarhem i Vellinge åt 30 flyktingbarn. Men å andra sidan har många Vellingebor ställt upp för barnen. Och vägrande kommuner finns det av alla politiska färger i alla landsändar.

Så här kan det inte fortsätta. Sveriges flyktingpolitik är nationell och skall inte kunna sättas ur spel på kommunal nivå. Migrationsverket tänker tvångsmässigt utse fler mottagningskommuner.

Det förefaller nödvändigt. Men längre sträcker sig inte Migrationsverkets makt. Barnen kan alltså bli kvar i mottagningsförläggningarna tills deras asylskäl har prövats.

Migrationsminister Tobias Billström (M) har lovat utreda om det behövs lagstiftning som tvingar kommuner att ta emot ensamma flyktingbarn. Kanske behövs en sådan lag, men att utreda och lagstifta tar tid. Barnen är här nu. Betydligt bättre vore därför en snabb frivillig överenskommelse.

Långt ifrån alla ensamma flyktingbarn kan få bra fosterhem. Men utspridda små gruppboenden är en betydligt bättre hemmiljö för barn än stora institutionslika förläggningar.

De allra flesta kommuner förmår ta emot flyktingbarn. Små kommuner kan hysa rimlig oro inför att ta emot svårt traumatiserade barn som kräver långvarig kvalificerad terapi.

Sådan hjälp stampas inte ur jorden. Men problemet kan lösas med samarbete små kommuner emellan.

GP 20/11 -09