Förväntningarna håller på att tonas ned i oroande rask takt inför det stora klimatmötet i Köpenhamn om drygt en månad. Till viss del handlar det om realism – USA:s president Barack Obama har ännu inte lyckats få genomslag i senaten för sin klimatpolitik och utan tydliga amerikanska utfästelser lär det inte gå att få några långtgående bindande avtal värda namnet. Men alltför lågt ställda förväntningar riskerar samtidigt att bädda för något som kan bli en urvattnad överenskommelse utan egentliga förpliktelser för någon.

EU:s interna toppmöte i förra veckan kom i alla fall så långt som att ställa sig bakom kommissionens tidigare bedömning om en ekonomisk ram för insatserna på klimatområdet, 100 miljarder euro om året, varav EU är berett att ta sin beskärda del.

Men veckans toppmöte i Washington mellan EU och USA stannade vid mer allmänna och övergripande målsättningar. Redan i måndags kväll uttryckte Barack Obama tvivel på hur långtgående ett bindande avtal i Köpenhman skulle kunna bli – om det överhuvudtaget skulle bli ett bindande avtal. Och efter toppmötet stämmer också Fredrik Reinfeldt ned förväntningarna.

Parallellt med toppmötet framträdde Tysklands förbundskansler Angela Merkel i tisdags inför den amerikanska kongressen med ett kraftfullt tal, där hon uppmanade till att riva den nya muren – nämligen muren i klimatfrågan. Men möjligen var det symptomatiskt att hon fick starkare applåder när hon tackade för USA:s bistånd till dåvarande Västtyskland efter andra världskriget, än när hon efterlyste handlingskraft på klimatområdet.

I Barcelona, på det pågående förberedande mötet inför Köpenhamn med representanter från 180 länder, har det också gått oroväckande trögt. Bland annat har afrikanska länder delvis bojkottat förhandlingarna.

Men nyckeln återfinns trots allt hos USA. Och oavsett hur fjättrad han än är av en tredskande senat är trycket stort på president Obama. Nog skulle det framstå som egendomligt om han i Oslo mottar Nobels fredspris för de förhoppningar han väckt om en bättre värld, samtidigt som han sänder en förhandlingsdelegation till Köpenhamn utan någon form av tydligt mandat.

Realpolitiskt går naturligtvis alltid att diskutera vad som är bäst: att få ett intetsägande avtal i Köpenhamn som kanske blir en förevändning för att skjuta upp fortsatta konkreta realförhandlingar – eller att låta tiden ha sin gång för att få det stora avtalet på plats med bättre förutsättningar inom det närmaste året.

Men går det inte att nå ända fram i Köpenhamn måste målsättningen ändå vara att där få till stånd ett avtal som så tydligt som möjligt binder upp länderna inför den fortsatta processen. Det innebär inte bara ett avtal som innehåller tydliga mål för utsläppsreduktioner och andra förpliktelser som till exempel teknologiöverföring, utan som också får en så bindande karaktär att dessa mål inte stannar på papperet. Världens ledare har ett ansvar att leva upp till.

GP 5/11 -09