Den första reflektionen efter en partikongress, oavsett parti, brukar vara en fråga. Har partiledarens ställning stärkts eller försvagats? Alltså:

Gick Mona Sahlin ut från den Socialdemokratiska partikongressen som en starkare partiledare än den hon var när hon gick in?

Svaret är entydigt. Mona Sahlin fick de beslut hon ville ha och behövde.

Kongressen uttalade sig närmast lyriskt om småföretagare och lät bli att besluta om vinstförbud för privata entreprenörer i den offentliga sektorn – exempelvis skolan. Motsatsen hade försvagat Sahlin i koalitionen med Vänsterpartiet och försvårat valrörelsen för henne.

Men man skall inte överdriva. Inget parti med självbevarelsedrift ifrågasätter partiledaren ett år före ett val som gäller regeringsmakten. Lojalitet är närmast en plikt. Detta klargjorde Carl Tham från Socialdemokraternas vänsterflygel i Stockholms kommun när han som förste talare inledde debatten med att dra tillbaka sina yrkanden. Och ni minns alldeles rätt. Det är samme Tham som i ett tidigare liv var partisekreterare i Folkpartiet.

Sedan gick kongressen som på räls för Sahlin.

Två frågor dominerade – jobben och storstäderna. Fast på olika sätt. Jobben blir huvudfråga i valrörelsen och valet måste vinnas i storstäderna.

Väljarna skall påminnas om att Alliansregeringen lovade fler jobb men levererade färre, lovade färre i utanförskap men levererade fler samt få lära sig att allt är skattesänkningarnas fel.

Det är ett skakigt argument. Motfrågan är ju på vilket sätt högre skatter i Sverige skulle ha dämpat den internationella finanskrisen? Och på vilket sätt högre skatter skulle ha varit bra för de låg- och medelinkomsttagare som genom jobbskatteavdraget fått en hel månadslön mer i plånboken?

Men man skall inte överdriva. Alliansregeringen har pressat ner det svenska skattetrycket till en andraplats i världens skatteliga. Socialdemokraterna vill tillbaka till förstaplatsen. Det råder total politisk enighet om att en stor offentlig välfärdssektor förutsätter höga skatter.

Skillnaden är att alliansen med mycket måttfulla skattesänkningar vill öka vanliga människors ekonomiska frihet och vanliga företags konkurrenskraft. För Socialdemokraterna tycks det däremot inte finnas något ont som inte kan botas med höjd skatt.

Gav då partikongressen Mona Sahlin bättre förutsättningar för att driva valrörelse i storstäderna? Ja, på marginalen. Ett förbud mot vinster i offentlig sektor hade trasslat till livet rejält för storstadsbor som vant sig vid friskolor, cityakuter och alternativ i äldreomsorgen.

Kongressens beslut om högre kvalitetskrav och etableringskontroll är lättare att argumentera för, men inbjuder till missbruk. De som driver friskolor i Göteborg vet hur svårt det är att ständigt ligga i konflikt med en socialdemokratisk kommun om skolpengen. Och Ingen som lyssnat till debatten på den socialdemokratiska partikongressen kan sväva i tvivelsmål. Socialdemokraterna accepterar mångfald och valfrihet i den offentliga sektorn bara så långt de känner sig tvingade av omständigheterna och av väljarna.

Skillnaden mellan regeringens och Socialdemokraternas storstadspolitik är skillnaden mellan att tycka om valfrihet och att godta den, mellan att vilja mer och att hålla emot.