I fredags tog jag med mamma och handlade. Vi hamnade i kön till ostdisken och pratade om att vänta. Min kölapp visade 137 och kvinnan bakom disken hade just tryckt fram 129. Vi fick vänta några minuter på hjälp att välja en lagom lagrad ost till fredagsmyset. Det var väl höstmörkret som fick oss på dystra tankar, för vi började prata om arbetslösa ungdomar och deras väntan på hjälp att hitta ett jobb. Oavsett vilket nummer som står på deras kölapp, så är de sist i kön efter 53 000 andra arbetslösa ungdomar och tiotusentals fler som inte ens brytt sig om att ställa sej i kön. Möjligheten att få hjälp är minimal. Dystert, tyckte mamma.

Visst finns det många som klarar sej bra. Unga som är initiativrika, modiga och socialt begåvade, har tålamod och uppfinningsrikedom. Unga som kan uttrycka sej väl i både tal och skrift, som lätt anpassar sig till vuxenvärldens bild av ”välartad ungdom”. Men när jobben blir färre ökar kraven och allt fler stängs ute. De energiska men taggiga sorteras bort. De intelligenta men lätt försagda eller lite kantstötta får inte plats. Vad betyder det att bara de perfekta får plats? Undrar om jag skulle klarat mej om jag varit ung idag? Mamma var i alla fall glad att hon inte är ung nu.

I dag börjar Socialdemokraternas jobbkongress. Den viktigaste uppgiften för ombuden är att formulera en politik som skapar jobb och framtidstro och som tar de unga på allvar. Investera i kunskap och kompetens, i klimatsmart teknik och flera och bättre bostäder. Utveckla service- och tjänstesektorn och stimulera ungas entreprenörskap. Välfärdsverksamheter kan skapa nya jobb istället för att som nu tvingas skära ner. Forskning och utveckling behöver förstärkas i samverkan med högskolor och yrkesutbildningarna behöver utvidgas. Det behövs praktikplatser och lärlingsjobb - kanske inte så sexigt, men det ger erfarenhet av arbetsmarknaden för den som är ung.

Allt det här är näringspolitik och det hade regeringen redan kunnat göra. Men den ägnar sej åt att sänka skatterna under den uppenbart felaktiga förevändningen att det skapar flera jobb. Regeringen har en närmast religiös övertygelse om att marknaden ska lösa kriser själv och därför ägnar de bara förströdd uppmärksamhet åt näringspolitik. Marknadsfundamentalismen leder till att ungdomars och företags möjligheter inte tas tillvara och den försämrar Sveriges utgångsläge när krisen lättar. Ungdomsarbetslösheten är bara ett av flera tecken på hur illa det är ställt. Med en alarmerande fart har Sverige halkat långt ner i statistiken och med 53 000 anmälda unga arbetslösa ligger vi och Spanien på jumboplatser i Europa.

När vi gick från affären berättade mamma om hur det var att söka jobb när hon var ung. Man gick ner till fabriken på morgonen och på eftermiddagen kunde man klä om och börja, sa hon. Hon blev vuxen i en bruksort, där det alltid fanns jobb –även om det ofta var slitjobb. Men precis som under min uppväxt litade hon på att framtiden var ljus. En sådan framtidstro önskar jag också för de unga idag. Egentligen är det inte så stort –en lägenhet, en hyfsad inkomst och lite hjälp med försörjning och utbildning om man behöver byta jobb. Har man det så kan man se framtiden an och våga vara modig. Därför behövs en politik som tar de unga på allvar.