Sista ronden i titelmatchen, skriver socialdemokratiska Tiden inför partikongressen med start i morgon. Boxningsjournalistikens layoutspråk är evigt detsamma. På ett uppslag ställs boxarna i var sin ringhörna. Två tabeller i telegramspråk jämför och analyserar.

Så gör även Tiden. Till vänster står titelförsvararen Fredrik Reinfeldt och till höger utmanaren Mona Sahlin. Jag förmodar att det bara råkade bli så. Hur som helst är den socialdemokratiska idétidskriftens kortkorta analys av Sahlin intressant:

"Styrka: Går till val med en ökande arbetslöshet. Svaghet: Svårt nå ut i storstäderna."

Det är om denna bristande räckvidd partikongressen kommer att handla. Riksdagsval avgörs numera i Stockholm, Göteborg och Malmö. I EU-valet blev Socialdemokraterna bara fjärde största parti i Stockholm – efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. I Göteborg och Malmö vann Socialdemokraterna, men med Moderaterna endast tiondelar efter.

Nu är ett EU-val långt ifrån ett riksdagsval. Frågorna är andra, valdeltagandet betydligt lägre. Men Socialdemokraterna satsade hårt och misslyckades. På nervositeten är inte att ta miste.

Socialdemokraterna sliter med att individualisera en kollektivistisk ideologi. Hur långt kan man gå storstädernas vimmel av individer till mötes utan att partiet tappar fotfästet?

Socialdemokratins ideologi, där höga skatter finansierar en politikerstyrd generell välfärdspolitik, bottnar i den tidiga industrialismens verklighet. Då var svenskarna i gemen lika fattiga, lika maktlösa och bar på samma behov av anständiga arbets- och livsvillkor. Majoritetens liv och drömmar rymdes väl inom kollektiva lösningar.

Fattiga finns fortfarande, klasskillnader likaså, men ingen stor och enhetlig arbetarklass. Utvecklingen avspeglas i socialdemokratins politiska reträtt, från 70-talets absoluta nej till all valfrihet i den offentliga sektorn till att partistyrelsen nu säger ja till att privata företag driver offentligt finansierade skolor med vinst.

"Vi vill kvalitetssäkra alla svenska förskolor, grundskolor och gymnasieskolor – oavsett vem som driver dem", skriver Mona Sahlin på mangementsvenska i Tiden.

Socialdemokratins ledande yrkespolitiker söker efter en politik som skall ge partiet makten åter. Den ideologiska fernissan blir allt tunnare.

Att meningen med föreningen så småningom blir föreningen är ett välkänt fenomen i åldrande partier. I den andra ringhörnan söker Fredrik Reinfeldt också efter en politik som kan trygga makten, men med betydligt mindre ideologiska problem.

Sänkta skatter har alltid varit ett huvudmål för borgerliga politiker. Reinfeldt sänker skatterna. Att han lyckas beror på att flertalet väljare nu lever liv där sänkta skatter innebär högre personlig livskvalitet.

Men låt oss inte överdriva förändringen. Moderata skatter ger Sverige världens näst högsta skattetryck. Petningen sätter knappast den offentligt finansierade välfärden på spel.

Kanske står vi i början av ett tvåpartisystem på svenska där ideologiska skillnader har begränsad betydelse för den praktiska politiken. Där partierna eller partigrupperingarna blir valorganisationer och där väljarna ser mer till vilken politiker de hyser förtroende för än till den ideologiska förpackningen.