Att ge brottslingar förmåner för att de tjallar på sina kumpaner är främmande för det svenska rättssystemet. Det slog Högsta Domstolen fast i veckan, när dom föll i målet om ett 24-årigt Bandidos-vittne.

Utslaget var lika klargörande som retfullt i riksåklagarens ögon. En missnöjd, om än kanske inte förvånad, Anders Perklev uppmanade där efter riksdag och regering till åtgärder. Riksåklagaren vill att politikerna ska ta upp frågan om strafflindring för dem som är beredd att bryta den tystnad som finns inom den grova organiserade brottsligheten.

Han är inte den ende inom rättsväsendet som driver på för sådana straffrabatter. Och förespråkarna har en rad politikers öron. Folkpartiet har i över ett decennium tid arbetat för att den som lämnar uppgifter om sin och andras medverkan i ett brott skall kunna få lindrigare straff. Ett skäl som angetts är att det skulle kunna motverka tendensen att vittnen, ofta efter påtryckningar, ändrar sina vittnesmål. Det är dock svårt att se att just möjligheten till strafflindring är den springande punkten. Bästa boten mot hot mot vittnen är dels att se till att vittnesskyddsprogrammen fungerar, dels att den som hotar och därmed gör sig skyldig till övergrepp i rättssak, får stränga straff.

Ett annan populärt argument för att Sverige importerar ett system med så kallade kronvittnen, som får strafflindring för att tjalla, är att det skulle effektivisera kampen mot den organiserade brottsligheten.

Svenska väljare känner förmodligen igen förslagen från åtskilliga skildringar av rättsprocesser i brittiska eller amerikanska filmer.

Effektiviteten i detta vapen har dock starkt ifrågasatts i en rad utredningar. I slutbetänkandet från Beredningen för Rättsväsendets utveckling, som kom i början av 2006, avråder utredarna från en bestämmelse om strafflindring.

"Man inte bortse från risken att de dominerande brottslingarna, genom lögner om andra svagare individer som de inte har så mycket att frukta från eller genom dimridåer om svårutredda händelser, försöker skaffa sig fördelar", skriver utredning och hänvisar till den tidigare fängelsekommittén som hanterat samma fråga.

Riksåklagaren är inte omedveten om detta. I en skrivelse till Högsta Domstolen anför han dock att det gått tjugo år sedan fängelsekommittén fällde sitt yttrande, och att brottsligheten sedan dess utvecklats på ett sätt som knappast kunde förutses då.

Visst, den organiserade brottsligheten har förvärrats de senaste decennierna. Men i takt med att gängproblematiken ökat har även polisen förfinat sina metoder. Samarbetet mellan polisen och andra myndigheter har utökats. Och i början av hösten presenterades ytterligare förstärkningar och upptrappningar i kampen mot de grövsta kriminella.

Att införa möjligheten att köpslå med sådana brottslingar och deras medlöpare är dock en lika dålig idé nu som för tjugo år sedan. Bevisvärdet i varje bekännelse eller utpekande som följer på ett erbjudande om straffrabatt kan ifrågasättas. Därför bör angiveriparagrafer även fortsättningsvis vara det svenska rättsväsendet främmande!