Korkade eller obehagliga idéer kommer inte nödvändigtvis från korkade eller ytligt sett obehagliga människor. Ibland kan de korkade och osunda idéerna framföras av riktigt sluga människor, som till exempel Jimmie Åkesson, ledaren för Sverigedemokraterna. Då får man vara extra eftertänksam och försiktig, annars riskerar man att ge ofrivillig hjälp åt det man i själva verket vill bekämpa.

I måndags publicerade Aftonbladet en debattartikel av Jimmie Åkesson i vilken han hävdar att ”den muslimska invandringen är vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Artikeln är en obehaglig sörja av rasistiska fördomar, generaliseringar och hel- och halvlögner. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Politiker och medier har samfällt, kraftfullt och entydigt tagit avstånd från Sverigedemokraterna och dess partiledare.

I samma dags tidning motiverar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin publiceringen: ”Min avsikt var att få fram en text som faktiskt handlar om det som skiljer ut Sverigedemokraterna från andra partier. En text där de visar sin värdegrund och tydligt argumenterar för den.” Han redogör också för sitt tidigare beslut att inte ta in reklam från Sverigedemokraterna.

Jan Helin ondgör sig över att ”andra publicister” däremot förklarat sig beredda att ta in annonser från SD (under förutsättning att annonserna inte är förgripliga). Det kallar Helin för ”bekvämt, aningslöst och hållningslöst”. Att Aftonbladet säger nej till annonserna riskerar inte att göra Sverigedemokraterna till martyrer, hävdar Jan Helin. Men om de ”andra publicisterna” nekar att ta in annonserna efter bedömning av innehållet så riskerar det ”att göra dem (SD) till martyrer, gång på gång”, fortsätter Jan Helin.

EN DAG SENARE SKRIVER Aftonbladet på ledarplats att Åkessons debattartikel var otäck och ”andades främlingsfientlighet”. Dessutom innehöll debattartikeln tio felaktiga påståenden, enligt en stor nyhetsartikel i samma tidning.

Jan Helins och Aftonbladets hållning är, om man skall vara vänlig, motsägelsefull och inkonsekvent. Och tyvärr har publiceringen skadat mer än den hjälpt.

Åkessons artikel skulle aldrig ha publicerats. Den var främlingsfientlig, den innebar, enligt flera tryckfrihetsexperter, hets mot folkgrupp och den var kränkande för en stor grupp svenskar. Som ett resultat av debattartikeln har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna på kort tid fått mycket mer publicitet än vad deras unkna tankegods och deras politiska position förtjänar och säkert mycket mer uppmärksamhet än vad de själva vågat hoppas på – utan att vi tillförts något nytt. För ingen blev väl förvånad över att Jimmie Åkesson och hans anhängare är främlingsfientliga?

Och när hela det etablerade Sverige gick loss på Åkesson blev den samlade effekten ett slags debattmässigt övervåld. För anhängarna och dem som lockas av SD tonade bilden fram av en person som ensam kämpar mot den politiska och mediala överhetens samlade makt.

SLUGT OCH SKICKLIGT har Åkesson nyttjat de goda avsikterna. Nu är det dags att lämna de yviga gesterna och tävlandet i avståndstagande och ge Åkesson och hans parti rätt proportioner. SD sitter inte riksdagen och rätt hanterade kommer de heller inte att göra det. Och väljs SD in i riksdagen kommer partiet inte att få något inflytande, för det har sedan länge stått klart att inget annat riksdagsparti ämnar samarbeta med SD, vad än Aftonbladets ledarsida försöker att leda i bevis. Och skall man debattera med Sverigedemokraterna skall man gör det i de frågor som de är sämst på – det som har med ett anständigt samhälle att göra!