Ena dagen publicerar Aftonbladet SD-ledaren Jimmie Åkessons debattartikel om islam. Den andra dagen sågar man den helt för lögner och brist på saklighet. Så brukar det inte gå till. Publicister diskuterar debattartiklar när de kommer in. Håller de inte för publicering avböjer man eller ber skribenten att återkomma efter att denne läst på. Aftonbladet gjorde både och. Argumenten, hävdar ansvarig utgivare Jan Helin samma dag som texten publicerades, är att visa SD:s rätta ansikte.

Sedan brakade det loss. Den etablerade pressen attackerade Åkesson med slägga, kofot och allt som stod till buds. Som att man fick en kollektiv kallsup och unisont bestämt sig för att ”ta debatten” och avslöja SD:s verkliga ansikte. Som om Aftonbladet eller någon annan publicist eller vanlig medborgare inte visste vad Sverigedemokraterna tycker i den aktuella frågan.

Om Aftonbladets och de övrigas reaktioner var ämnade att sänka SD bör de tänka om. SD har sina sympatisörer. En del av dem för åsikternas skull och andra som en protest mot etablissemanget. Publiceringen av debattinlägget och framförallt den påföljande massiva kampanjen bidrog framförallt till två saker. Dels att tillmäta Jimmie Åkesson för stort inflytande i samhällsdebatten och att göra honom och hans parti till martyrer. De redan frälsta får bekräftelse och de tveksamma får möjlighet att känna sympati för den anklagade. Speciellt som han ”bara säger det många redan tycker”.

När Aftonbladet ska fullständigt pulvrisera (bild och rubrik lovar det) Åkessons påståenden blir det ändå inte mer än halvljumna kommentarer.

Åkessons debattartikel är enkelspårig och likställer kriminalitet med religionstillhörighet, men motattacken har varit oproportionerligt stor. Och just detta riskerar att ge motsatt effekt än den avsedda.

I gårdagens DN debatt skriver Roland Zuiderveld om hur den holländske högerpopulisten Geert Wilders provocerande utspel som mötts på det sättet av medier och politiska motståndare bara lett till ökat stöd.

Det finns en fara i att låta en tabloid, med lösnummersambitioner diktera villkoren för det publicistiska ansvaret och det fria ordet. ”Knäcket” med Åkessons debattartikel blev ju veckans snackis i Sverige. Det är ingen dålig utdelning.

Aftonbladet följde upp med panelfrågor, intervjuer och fler debattinlägg. Resten hängde på.

Sverigedemokraterna siktar på att nå riksdagen nästa år. Det ger medierna skyldighet att granska och ge utrymme. Men det får inte vara utan krav. Som det har gått till i det här fallet har det mer liknat ett spektakel. Och inte är det i yttrandefrihetens namn. Den får sig snarare en törn.

Det är ett generalfel att tro att SD:s framgångar enbart hänger på en debattartikel. En hel del människor attraheras av invandringsfrågan. Men att en fråga styr var ens röst hamnar är långt ifrån självklart. Därför borde medierna hellre satsa på en öppen diskussion än anklagelser som också fäster sig på SD:s sympatisörer.

När vi summerar stormen runt SD och Aftonbladet om någon vecka kommer vi att konstatera att SD åtminstone kortsiktigt fått ökade sympatier. Och Aftonbladet har ökat sin försäljning. Enligt tidningen var inget av detta syftet med publiceringen. Att Aftonbladet inte stöder SD behöver inte ifrågasättas. Men vad är priset för en större upplaga?