Kanske hade skolbarnen tvingats äta mer soppa och nekats lärarvikarier även om skolan hade varit statlig. För kristider slår ofta mot viktiga offentliga kärnverksamheter oavsett huvudman. Men eländet hade förmodligen åtminstone varit mer rättvist fördelat.

Det är uppenbart att elevernas chanser att lyckas i skolan delvis beror på var de bor, möjligheterna att byta skola till trots. Kvaliteten i skolan sjunker mer på vissa håll än på andra, för att sparkraven och ambitionerna ser olika ut.

Enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting skiljer sig kostnaderna för barnens skola stort, från 55 000 kronor om året till 92 000 kronor.

Lärarnas riksförbund kunde i en annan jämförelse konstatera att undervisningskostnaderna per elev skilde sig åt stort även mellan hyfsat lika kommuner. En elev i Sävsjö fick kosta 31 800 per år medan en i Arvidsjaur fick kosta nära det dubbla.

När Lärarnas Riksförbund, bland annat mot den bakgrunden, började driva kampanj för ett återförstatligande redan tidigt under 2008, fick de raskt svar.

Håkan Sörman, vd för Sveriges kommuner och landsting, förklarade att det inte finns några entydiga samband mellan resultat och resurser.

Att pengar inte är allt i offentlig verksamhet har såväl friskole- som vårdreformer förvisso visat. Men att förneka att storleken på pengapåsarna saknar betydelse för kvaliteten på skolundervisningen när skillnaderna är så stora som de redovisade, är lika dumt som att hävda att det inte spelar någon roll hur många elever som går i en klass eller förskolegrupp. Det finns gränser för vad som kan räddas med god pedagogik och erfaren och engagerad personal!

"Eländet i skolan beror inte på kommunaliseringen", skriver Moderaternas skolpolitiska taleskvinna Margareta Pålsson i en reaktion på folkpartledningens utspel om förstatligande. Hon hänvisar i stället till tidigare S-regeringars dåliga reformer av betygssystem, gymnasiet och läroplaner.

Självklart har dessa förändringar också påverkat de kvalitetsförsämringar som skett inom svensk skola sedan början av 90-talet. Men att Skolverket, som har ett betydande granskningsansvar, pekat på att kommunaliseringen kan vara en orsak till sjunkande skolresultat bör ingen bortse ifrån.

Inte därmed sagt att kommunernas ansvar bör försvinna helt. Kommunerna hade ett betydande ansvar för skolverksamheten före kommunaliseringen och det finns skäl att låta lokalpolitiska skillnader fortsätta påverka skolorganisationen.

Margareta Pålsson må ha rätt i att skolans kanske inte får kraftigt ökade resurser vid ett förstatligande. Men man kan åtminstone åstadkomma mer likvärdig fördelning.

Att ett av lärarfacken, Lärarnas Riksförbund, är starkt övertygat om betydelsen av ett återförstatligande är heller inte oviktigt. Det är ju deras medlemmar vet hur det funkar i verkligheten.

Arbetsro är viktig inom offentlig verksamhet och omvälvande omorganisationer får inte ske för ofta. Avgörande förändringar bör aldrig hetsas fram. Men kommunaliseringen har varit i kraft så länge att ett förstatligande åtminstone bör utredas grundligt!