Det sägs ibland att skillnaderna mellan partierna har krympt, att alla partier numera trängs i mitten. Jag tycker det är ett konstigt resonemang. Mitten håller ju på att försvinna. Åtminstone om man skall tro GP:s mätning i helgen. De tre partier som för inte så värst länge sedan brukade kalla sig mittenpartier är nu bara hälften så stora som moderaterna – tillsammans!

Och det är inte bara namnet mittenpartier som försvunnit, de har också omorienterat sin politik bort från mitten. Folkpartiet profilerar sig numera på Natomedlemskap och centern på kamp mot kollektivavtal och arbetsrätt. Kristdemokraterna vill förknippas med förakt för kultur och kulturarbetare. Min slutsats är att det pågår en flykt högerut bland dessa partier, bort från traditionella mittenpositioner i svensk politik.

Denna omorientering har inte uppskattas av väljarna. Centern har tappat nästan hälften av sina väljare sen valet och kd mer än var tredje. Folkpartiet, som ansågs ha gjort ett katastrofalt val 2006 på grund av dataskandalen, skulle slå klackarna i taket om de åter kunde närma sig valresultatet. Två av de tre partierna balanserar nära fyraprocentsspärren.

För mig är skiljelinjerna i svensk politik de gamla vanliga, de handlar om synen på de offentliga utgifterna och på fördelningspolitiken. Båda dessa har bäring på skatterna. Men vi pratar om dem med nya ord. Förr talade man om det de offentliga utgifterna åstadkom som frihetsreformer: Barnbidrag och pensioner ökade friheten för hårt trängda människor. Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring minskade otrygghet och oro och ökade enskilda löntagares svängrum. Utbyggd grundskola, gymnasium och högskola gav vidgade livschanser åt barn från hem där god utbildning tidigare varit otänkbar, en enorm frihetsreform.

Men idag har orden bytt sida. De skatter som gjorde dessa frihetsreformer möjliga har nu blivit ofrihetens symboler, sänkta skatter beskrivs som den största frihetsreformen. Idag är bidrag något som binder in och låser fast. Då var bidrag vanliga barnfamiljers möjliggörare.

Jag är orolig att socialdemokratin är på väg att förlora kampen om orden. Att det inte längre är trygghet vid sjukdom och arbetslöshet eller ålderdom som ökar friheten utan motsatsen, försämrad trygghet förknippas med ökad frihet eftersom den kan ge lägre skatter. Och just skatten är central. För mig har det inget egenvärde att i varje läge förorda hög skatt. Jag vill ha så låg skatt som möjligt, så länge vi klarar solidariteten i samhället. Och solidaritet handlar om mer än att det ska finnas socialbidrag när man är riktigt illa ute.

Till höger har det alltid funnits de som varit ointresserade av att vidga de livschanser som alla människor borde ha rätt till. Som tyckt att det är onödigt att alla barn som vill skall ges en chans att lära sig spela piano eller stå på scen och lära sig uppträda inför publik. Det är därför ingen slump att Sveriges dyraste kommunala musikskola finns i moderatstyrda Danderyd och den billigaste i socialdemokratiska Luleå.

Jag är rädd att vi är på väg att gå i Borgs och Reinfeldts retoriska fälla, där varje skattefråga betraktas enskilt och där det vi betalar och den samhällsmodell vi får ut inte hänger ihop. Det vore olyckligt. För skillnaderna i politikens inriktning är lika stora som någonsin förr. Det handlar inte om höjd eller sänkt skatt i första hand. Det handlar om vilken samhällsmodell vi ska ha. Och där måste socialdemokratin bli bättre på att förklara också för välbeställda storstadsbor vad valet gäller.