Högst upp till höger på näst sista sidan i dagens GP står, som alltid, ett citat tillskrivet den franske upplysningsfilosofen Voltaire: "Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den." Voltaire har nog aldrig sagt så, men han menade det säkert. Och på denna tankens och ordets frihet vilar demokratin.

Självklart finns det gränser. Yttrandefriheten skyddar vår rätt att delta i samhällsdebatten. Den är inte en fullmakt in blanco att offentligen säga vad som helst om vem som helst när som helst.

Men tankens och ordets frihet är inte nog. Det måste också finnas en motsvarande rätt att leva: Jag kanske ogillar ditt sätt att leva, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att leva som du vill.

Även här finns förstås gränser. Förtryck är inte okej, inte i någon form, varken direkt eller indirekt. Men finns valfrihet och är valet fritt anser jag att samhället måste respektera och skydda människor som väljer att leva på sitt sätt.

Således sympatiserar jag starkt med Kristdemokraternas motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring. Förvisso måste varje hinder för jämställdhet undanröjas. Jag hyser både respekt och sympati för kvinnorörelsen otålighet. Men någonstans måste vi markera en gräns mellan politikens makt och enskilda människors självbestämmande. Och gör vi det inte vid tröskeln till privatlivet, var gör vi det då?

Härav följer inte att allt innanför hemmets tröskel är okej, men att människors fria livsval bör vara det.

I övrigt har Kristdemokraterna haft svårt för att hålla sina politiska fingrar borta från medborgarnas privatliv. Men nu sägs en omprövning ske. På DN Debatt meddelar den samlade partiledningen, Hägglund, Larsson och Odell, att man tänkt om vad gäller censur och alkoholpolitik.

Den icke fungerande biografcensuren för vuxna skall avskaffas och restaurangägare ges rätt att krydda och ombuteljera sprit samt servera starkvaror utan att ha kök för varm mat. Ändå något, sa han som fick se Åmål.

Reformförslagen levereras till trumpetfanfarer som: "att stå upp för verklighetens folk" samt "att avslöja vänsterradikalernas folklighetsförakt". Hägglund, Larsson och Odell tycker inte om att detta kallas populism. Okej då, för det är faktiskt värre än populism. Det är trams!

Men KD-trojkan har alldeles rätt i att politikens uppgift är att skapa det gemensamma bästa, inte detaljreglera människors vardag. Vilket alltså bör gälla i synnerhet familjelivet. Dock har Kristdemokraterna påtagligt svårt att acceptera att det finns andra familjer än mamma, pappa, barn.

Det är bra att ha ideal. Men om politiken skall skapa det gemensamma bästa måste den hantera verkligheten – och den rymmer familjer i alla regnbågens färger.

Varför deltaljreglera familjelivet? För det är en detaljreglering om homosexuella får "gifta sig", men inte gifta sig.

Och varför säga nej till inseminering i Sverige – där donatorn är känd – om resultatet i stället blir inseminering i Danmark där donatorn är anonym. Vad som är i barnets intresse kan det ju inte råda något tvivel om.

Vill Kristdemokraterna bli frihetens parti är krögarens rätt att krydda brännvin en blygsam start. Betydligt viktigare omprövningar återstår.