Stora delar av kvinnorörelsen i Iran, Pakistan, Afghanistan, Turkiet och många andra islamdominerade länder skulle klassas som islamofober om det innebär att man inte får missakta religionen. Anhängare av islamofobi-begreppet, som inte är uttalade islamister, påpekar oftast att de inte är emot religionskritik men att kritiken ska framföras med förnuft och respekt. Som vi vet är definition av förnuft och respekt högst godtyckligt. Vem som ska ha tolkningsföreträdet för de juridiska gränsdragningarna för religionskritik är därför högst relevant för en demokratisk utveckling.

Att låta religiösa krafter avgöra vad som är sansad och motiverad kritik av islam är föga behjälpligt för yttrandefriheten. I demokratier får man uttrycka åsikten att islam eller kristendomen är det värsta som hänt mänskligheten, men också det motsatta. Att dito är gott och ger livet en mening. Under rubriken demokrati och yttrandefrihet får båda ståndpunkterna plats. Om mullorna får styra lagstiftningen finns det dock bara utrymme för en av ståndpunkterna. Det finns inga demokratiska länder med starkt religiöst inflytande i konstitutionen.Vad man däremot inte kan göra i en demokrati, utan att hållas ansvarig, är att hetsa mot muslimer. Det är skillnad på att kritisera religion och att stigmatisera muslimer. Religioner och ideologier har inga rättigheter, enligt svensk lag, men det har individer. Fram till 1997 hade ingen hört talas om ”islamofobi”. Det var den brittiska tankesmedjan Runnymede Trust som introducerade begreppet i rapporten ”Islamofobia - a challenge to us all”. Tanken var nog god och att försöka beskriva fördomar, rasism, diskriminering mot muslimer som är en realitet, även i Sverige. Men två fel gör inte ett rätt. I dag används begreppet till att tysta religionskritiker. Salman Rushdie, Irshad Manji och Christopher Hitchens och många andra framstående intellektuella har stämplats som islamofober. De flitigaste användare brukar hålla sig på vänsterkanten, Andreas Malm har en förkärlek till ordet, och ortodoxt religiösa muslimer och islamister.

Två år efter Introduktionen av ”islamofobi” lade Pakistan fram en resolution där tankestrukturerna bakom begreppet användes i ivern att införa lagar mot blasfemi. I dag 12 år senare, är det få som ifrågasätter begreppet, som är väl förankrad i samhällets alla delar. Från våra kultursidor till de olika partiprogrammen. Genomslagkraften och den frenetiska användningen av begreppet är tydliga indikationer på hur islamsiska organisationer effektivt lyckats sprida den högst odemokratiska logiken bakom begreppet, vilket likställer religionskritik med att kränka muslimer. Det är nog en svårt att ändra ”islamofobi” till ett annan mer korrekt och demokratisk användning, som exempelvis ”muslimofobi”. Det vore som att försöka omvända mullorna och vänster på en och samma gång.

Men det finns en liten tröst mitt i förvirringen. Allt färre lägger vikt vid ordet då det används för att stämpla demokratiska röster som kritiserar förtryck som sker i islams namn. Begreppet har straffat ut sig själv. Kvar är att hantera det allt växande föraktet och fördomarna mot muslimer. En tydligare separation mellan religion och de individer som har bakgrund i muslimska länder, ger förhoppningsvis en mer nyanserad bild av gruppen.