Det finns många påståenden som cirkulerar om det så kallade jobbskatteavdraget, det vill säga den extra skattesänkning som kommer alla förvärvsarbetande till del.

För några veckor sedan skickade ett antal socialdemokratiska riksdagsledamöter till exempel ut ett pressmeddelande där det påstods att jobbskatteavdraget skulle vara unikt för Sverige. Ingen annanstans skulle man kunna tänka sig att behandla den som har sin inkomst genom förvärvsarbete extra förmånligt.

Fredrik Reinfeldt gick i riksdagens partiledardebatt till angrepp mot dessa påståenden och räknade upp en rad länder som arbetat med liknande konstruktioner.

Alla exempel är nu inte helt jämförbara med jobbavdraget. Men att premiera försvärvsarbete, som löntagare eller företagare, är ingalunda ovanligt. Nederländerna och Frankrike är två EU-länder med olika former av skattereduktion för förvärsvarbetande. Irland har ett skatteavdrag för alla löneanställda. I Danmark finns ett avdrag, kallat beskaeftigelsefradrag, som görs på 4,25 procent av arbetsinkomsten, dock maximerat till drygt 13 000 danska kronor. Listan kan göras lång.

Skälen till dessa olika konstruktioner är enkla att förstå. Välfärd, i form av allt från sjukvård och skola till pensioner, bygger på arbete, att människor i arbetsför ålder på olika sätt bidrar med egna arbetsinsatser.

Ett annat vanligt påstående när det gäller jobbavdragen är att de egentligen skulle gynna höginkomsttagare mest, och inte alls låg- och medelinkomsttagare som regeringen påstår. Också detta är fel.

Jobbavdraget har ett tak som ligger på drygt 28 000 kronor i månadsinkomst. Den som tjänar 60 000 kronor i månaden får inte ut en krona mer i jobbavdrag än den som ligger vid taket.

Räknar vi in det kommande fjärde steget i jobbavdraget från årsskiftet har den exempelvis vårdanställda med en månadslön på 21 900 kronor fått en sammantagen skattesänkning på närmare 1 500 kronor i månaden. Det är mer än en extra månadslön netto, eller i procent 6,8 procent. Gymnasieläraren med 28 600 kronor i månaden har fått 1 752 kronor, eller 6,1 procent. Men sedan blir det inte mer.

Däremot finns det andra skatteförändringar. Om inte alla så småningom skall tvingas betala både statlig och kommunal skatt måste den så kallade brytpunkten i skatteskalan höjas. Det gynnar dem som ligger över brytpunkten i form av lägre sammanlagd skatt. Men om inte brytpunkten höjdes skulle i gengäld allt fler under brytpunkten få höjd skatt genom att de plötsligt hamnade över brytpunkten.

I själva verket förekommer av och till kritik mot jobbskatteavdraget därför att det inte tillräckligt premierar extra arbetsinsatser i högre inkomstlägen. Exempelvis ekonomiprofessorn Magnus Henreksson ansåg för några veckor sedan i Dagens industri att taket kommer alldeles för tidigt.

Det finns emellertid två goda skäl att lägga tyngdpunkten i låg- och medelinkomstlägen. Det ena är att potentialen att öka arbetsinsatsen är högre i grupper med lägre än med högre inkomster. Det andra är psykologiskt-moraliskt. Att kunna försörja sig själv är en viktig grund för självkänsla och att känna att man har möjlighet att styra sin tillvaro genom eget arbete blir extra viktigt för dem som från början har låga inkomster.