Girigheten finner alltid nya vägar. Låt oss alltså inte hysa orealistiska förhoppningar om att EU:s finansministrar lyckas täppa till alla utgångar ur bankernas bonusgryt. Samtidigt finns det ingen anledning att tro att ingenting hjälper.

De föreslagna åtgärderna, som begränsar och knyter bonusar till bankernas långsiktiga resultat, är bra. Och utan EU hade det varit oändligt mycket svårare att åstadkomma så mycket, så samordnat, så snabbt. Att Europa talar med en röst är helt avgörande för att få respekt på världens övriga finansmarknader.

Det mesta tyder nu på att krisen nått botten – ekonomiskt sett. Som alltid släpar arbetslösheten efter. När ekonomin vänder tar det tid innan företagen slår i kapacitetstaket och behöver nyanställa. Och som alltid efter en djup lågkonjunktur blir inte allt som förut. Några jobb kommer aldrig tillbaka. De måste ersättas med nya.

Då räcker det inte med åtgärder som förhoppningsvis underlättar framväxten av nya jobb. Arbetslösheten behöver också angripas från motsatt håll. Européer som riskerar att gå från tillfällig arbetslöshet till långtidsarbetslöshet måste ges goda skäl att byta bransch och kanske flytta. Effektivast och enklast torde vara att göra detta lönsamt.

Det svenska jobbskatteavdraget borde tjäna som förebild, anser EU:s kommissionär för ekonomiska och monetära frågor, Joaquin Almunia.

I går reste finansministrarna hem från Göteborg. Stimulanspolitikens tid är inte ute. Men tack och lov börjar det också bli dags att fundera över hur EU skall samordna avvecklingen av stimulansåtgärderna. Det blir inte enkelt eftersom krisen drabbat olika länder olika hårt. Men samordning är nödvändig för att inte medlemsländernas beslut och åtgärder skall ta ut varandra eller till och med förlänga och försvåra återhämtningen. På krisens botten finns det också anledning att reflektera en smula över dess lärdomar. Två ”tack vare” är uppenbara.

T ack var e euron slapp euroländerna dramatiska valutakriser med konkurr erande devalveringar. Även icke euroländer drog nytta av detta. Lärdomen för Sverige är att det saknas bärande skäl att inte byta kronan mot euro. Det är inte meningsfullt att ha en egen liten valuta vars snudd på enda praktiska funktion är att utesluta oss från de beslut som bestämmer vår framtid.

Tack vare det ekonomiska och politiska samarbetet slapp EU-länderna ett okontrollerbart europeiskt inbördeskrig om jobben. Det har inte varit möjligt för regeringar att ensidigt subventionera den egna industrin och de egna jobben på andras bekostnad med åtföljande kedjereaktioner.

Därmed har krisens skadeverkningar på den europeiska ekonomin kunnat begränsas. Lärdomen är att vi behöver mer formaliserat samarbete, inte mindre. Eller, för att vända på EU-motståndarnas språkbruk. Vi behöver mer union, inte mindre union.

Men närmast gäller det alltså för EU:s finansministrar att omsätta de gemensamma besluten till en gemensam verklighet – som att begränsa bankernas bonussystem för att försvåra att ansvarslösa spekulationer och ren girighet belönas.

GP 3/10 -09