I morgon fyller folkrepubliken Kina 60 år. Det är ett ögonblick i ett land vars någorlunda kända historia börjar med Shangdynastin 1 500 år före Kristus och där kejsar Shi Huangdi år 221 före Kristus krossade alla rivaler, enade landet och skapade det kejsardöme som skulle bestå till 1912 – alltså i mer än 2 000 år.

Sedan kan man med fog ifrågasätta om kejsardömet någonsin föll. Historiens makt är stor. Och i Kina präglas historien av kejsardynastier åtskilda av perioder då landet slitits sönder av inbördeskrig och främmande invasionsarméer.

Så sett är perioden mellan 1912 och 1949 bara en i raden då inhemska krigsherrar och utländska generaler kämpar om vem som skall grunda nästa kejsardynasti. Likt en mongolinvasion förhärjade den japanska armen Kina mellan 1931 och 1945. Samtidigt gjorde de båda inhemska krigsherrarna Chiang Kai-shek och Mao Zedong upp om makten och den kommande härligheten.

Det blev kommunistledaren Mao Zedong som fick bestiga draktronen. Och likt kejsar Shi Huangdi försökte han utplåna det förflutna för att Kinas historia skulle börja med honom. Resultatet var inte mind- re förfärande. ”Det stora språnget”, som skulle lyfta Kina ur massfattigdomen, orsakade tre års svält. ”Kulturrevolutionen” som var ett försök att ”bränna alla böcker” störtade Kina i en avgrund av godtycke och terror.

Hur mycket mänskligt lidande och hur många tiotals miljoner döda som kantar Mao Zedongs väg mot det drömda klasslösa samhället lär vi aldrig få veta. De flesta förblir lika okända som Shi Huangdis offer.

Mao dog 1976. Hans makt gick i arv till nya ledare, men kommunismen avvecklades. Kina styrs idag av ett kommunistparti vars enda ideologi är att bevara makten inom den exkommunistiska dynastin.

Principlöshetens princip formulerades av Maos första efterträdare Deng Xiaoping: ”Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den fångar möss”. Kina är i dag en auktoritärt styrd råkapitalistiskt stormakt.

Och den kinesiska råkapitalismen fun- gerar precis som i 1800-talets Europa – bara så mycket snabbare. En liten grupp blir fort mycket rik. En något större grupp blir nästan lika fort välbärgad. Därunder sipprar välståndet sakta men säkert ut bland industriarbetare och stadsbor medan landsbygdens folk blir utan.

Revolutioner och andra stora samhällsförändringar gror allra bäst i en välbärgad medelklass som saknar politisk makt. De riktigt fattiga har annat än politik att tänka på. Men även de fattigas tålamod har en gräns. Den kinesiska historien hyser många blodiga exempel på detta.

Kinas makthavande exkommunistiska elit kläms således mellan två framtidsproblem.

Å ena sidan kan kommunistpartiet bara behålla makten om befolkningen ständigt belönas med stigande välstånd.

Å andra sidan nöjer sig inte människor som får tid att tänka på politik med att förbli politiskt maktlösa.

I längden torde det vara omöjligt att förena ekonomiskt välstånd med ett auktoritärt styre gränsande till militärdiktatur.

Hur de kinesiska ledarna nalkas den nödvändiga demokratiseringen är med största sannolikhet den avgörande framtidsfrågan för Kina och därmed också en av de största framtidsfrågorna för resten av världen.

GP 30/9 -09