Det är bokmässa i Göteborg och staden invaderas ännu en gång av bokälskare. Det är allt från författare och kändisar som berättar om böcker, till vanligt folk som helt enkelt bara går runt och tittar.

Själv har jag sedan tidig ungdom haft ett kärleksfullt förhållande till böcker. Att öppna en alldeles ny bok och börja läsa är alltid lika spännande. Att sitta och bläddra i en uppslagsbok kan få tiden att flyga bort och att plocka ut en bok ur bokhyllan som jag läst får många år sedan får mig nästan alltid på gott humör.

De flesta jag känner har dessutom samma vånda som jag inför att kasta böcker. Med tiden blir det ju så att bokhyllorna svämmar över och man måste rensa ut men det känns alltid svårt att kasta en bok.

Det är egentligen väldigt konstigt att man kan känna så inför en bok. Tänker man efter är det ju innehållet i boken och inte själva volymen som är det spännande. Böcker tar plats, de samlar damm och om jag ska vara riktigt uppriktig är det ytterst sällan jag läser om någon av alla de böcker jag samlat under åren.

Kanske är det inte många år kvar innan boksamlingar är lika ute som frimärksamlingar. Allt finns ju numera på elektroniska medier.

Att skriva en bok är något som kräver tid, tålamod och faktagranskning. Det som en gång är publicerat är också bevarat åt eftervärlden och då finns det skäl att fundera noga över vad man väljer att ta med och vad som utesluts.

Med moderna medier förändras beteendemönster och människors sätt att skriva och kommunicera med varandra. Den som inte finns på Facebook är mossig och helt ute. Den som inte hela tiden vänder ut och in på sig själv offentligt på nätet är helt enkelt en ickeperson.

Nu handlar det inte längre att tänka efter innan man skriver utan nu handlar det om att vara snabbast och häftigast. Det som var social kontroll i det Sverige där jag växte upp har ersatts av global elektronisk kontroll.

Visst är det spännande och visst ger det stora möjligheter till utveckling. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över alla de elektroniska fotspår som vi alla lämnar ut. Skulle jag vilja att någon tog fram mina dagboksanteckningar från ungdomsåren och publicerade dessa oredigerat med text och bild? Inte för att jag har något särskilt att dölja men svaret är ändå ett entydigt nej.

Är det behovet av att skriva något klokt eller är det behovet av att synas som gör att så många i dag bloggar, twittrar och facebookar? Det förefaller mer som ett nytt sätt att leva än ett sätt att förmedla kloka tankar.

Troligen är mängden av information på nätet så väldig att det inte spelar någon roll vad vi publicerar, ingen kommer ändå någonsin att leta efter det.

Men tänk om. Tänk om Orwell hade rätt. Tänk om alla de elektroniska fotspår vi lämnar efter oss kommer att vändas mot oss av makter, företag och enskilda människor som inte är goda utan i stället har ett ont uppsåt.

GP 26/9 -09