Den svenska avundsjukan är en starkare drivkraft än sexualdriften, hävdade en gång den folkpartistiske finansministern Ingemar Mundebo.

Ingenstans blir detta så tydligt som i skattedebatten. Även om tyngdpunkten i en skattereform ligger på låg- och medelinkomsttagare får också högre inkomsttagare sänkt skatt. Om inte egendomliga pucklar skall uppstå i skatteskalorna måste sänkningar omfatta merparten av inkomsttagarna.

Det är detta som gör skattedebatten så problematisk. För även om man själv får en hygglig sänkning så finns det alltid när man tittar på de nya skattetabellerna någon annan som fått ännu mer. Och så börjar ropen skalla: orättvisa!

Den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken ägnar sig i ett av sina senste nummer åt denna missnöjesretorik. Regeringen ”berikar sig själv” påstår tidningen och påpekar att Fredrik Reinfeldt fått ut 4 000 kronor i månatlig skattesänkning till följd av regeringens skattereformer.

Dessa 4 000 kronor skall då jämföras med de drygt 1 100 kronor i månaden som ett vårdbiträde fått i skattesänkning eller de närmare 1 500 kronor som en sjuksköterska kan räkna med.

Orättvist? Eller, faktiskt, möjligen rättvist?

Den intressanta frågan är ju trots allt för vem av dessa som skattesänkningarna i praktiken fått störst genomslag.

Vårdbiträdet har till följd av jobbavdraget fått sin skatt sänkt med drygt 13 000 kronor om året. 13 000 kronor i månaden efter skatt är i princip en extra månadslön. När såg vi senast en avtalsrörelse som gav ett sådant utfall?

Att sjuksköterskor borde värderas mycket högre än tidigare var ett återkommande budskap i den senaste vårdkonflikten. Nu har sjuksköterskor i genomsnitt fått 18 000 kronor mer netto om året enbart till följd av jobbavdraget. Orättvist?

Fredrik Reinfeldt tjänar som statsminister mer än 100 000 kronor i månaden, för övrigt samma lön som Mona Sahlin har från Socialdemokraterna.

4 000 kronor är i sig klart mer än 1 100 eller 1 500 kronor i månaden, men den ekonomiska betydelsen av skattelättnaden är i praktiken långt mycket större för vårdbiträdet eller sjuksköterskan än för Reinfeldt eller Sahlin med deras i grunden höga löner.

Att regeringen valt att lägga en relativt större tyngdpunkt i skattereformeringen för låg- och medelinkomsttagare har utlöst annan kritik. Den så kallade värnskatten för de högsta inkomsterna ligger kvar och nyligen kom nyheten att Sverige nu återtagit platsen som landet med den högsta marginalskatten i toppen av skatteskalan.Men ser vi till marginalskatten – den skatt man får betala på en löneökning – i genomsnitt har den sjunkit under regeringens år från 39,3 till 32,7 procent. Det har alltså skett betydande sänkningar längre ned i inkomstskikten.

Även om det vore angeläget att värnskatten försvann på sikt, tycker jag att regeringen gjort en riktig prioritering. Det är viktigt att människor inte fastnar i bidragsfällor, att det är lönsamt att arbeta, att den som har låga inkomster ges bättre möjligheter att stå på egna ben och påverka sin livssituation genom eget arbete.

Sedan är detta med rättvisa ett tänjbart begrepp. I skattedebatten handlar det alltför ofta om att ingen annan skall kunna få mer än en själv.