Sommartid är lästid. Själv ägnade jag några av semesterns dagar åt bankmannen Jacob Palmstiernas memoarer, Jacobs stege (Ekerlids förlag).

Det är en sympatisk och intressant bok på flera sätt. Palmstierna arbetade i flera decennier sida vid sida med två generationer Wallenberg. Hans egen karriär kom att bli dramatisk. Efter anklagelser om skattefusk – som han sedermera friades ifrån, det handlade om hyressättningen i en villa han hyrde av banken – tvingades han lämna posten som koncernchef för SE-banken, för att sedan göra en lika framgångsrik som oväntad come-back som ordförande för statliga Nordbanken, dagens Nordea.

Men Palmstiernas bok ger därutöver också intressanta perspektiv på dagens finanskris. Det är bara knappt 20 år sedan Sverige senast drabbades av en finanskris, där konkurshot svävade över banker och fastighetsbolag gick omkull på löpande band. Har vi lärt något sedan dess? Och i så fall vad? Många mönster tycks gå igen.

Den förra krisen startade den 25 september 1990. Finansbolaget Nyckeln ställde in betalningarna. Palmstierna, som drygt något halvår tidigare lämnat SE-banken, fick i uppdrag att granska bolaget. Han fann häpnadsväckande exempel på kreditgivningen.

De största lånen hade beviljats den då omskrivne Hans Thulin och dennes fastighetsgrupp. Thulin hade lyckats få Nyckeln att låna honom pengar på sina fastigheter fyra gånger om. Först var det vanliga kredietr baserade på pantbrev i de olika fastigheterna. Därefter hade aktierna i de fastighetsägande bolagen belånats. Bolagsaktierna var i sin tur samlade i ett holdingbolag, vars aktier också belånats. Ovanpå detta hade Thulin personligen lånat pengar utan säkerheter på det namn kreditgivaren trodde var gott.

Denna lånekarusell byggde på kolartron att fastighetspriserna skulle fortsätta att stiga oavbrutet – när de inte gjorde det rasade allt samman som ett korthus.

På då fortfarande statliga Nordbanken var det inte mycket bättre. När Palmstierna kom dit i januari 1991 fann han en "eländig kreditkultur". Banken hade pristävlingar mellan de olika kontoren, där det kontor vann som ökat sin utlåning mest. Det fanns överhuvudtaget inga inbyggda spärrar mot äventyrlig kreditgivning.

Palmstierna pekar i boken på två väsentliga skäl till dagens finanskris. Det ena är att en ansvarsfull kraditgivning bygger på att långivaren, banken, tar ett långsiktigt ansvar för krediten och kunden. När krediter säljs vidare eller paketeras om som skedde i USA försvinner detta ansvar och ersätts av ett intresse att främst få lånevolymerna att växa.

Det andra är bankernas bonussystem. Svagheten med bonusar i finansvärlden är att i framgångens tid får nyckelpersoner en stor del av vinsten. Men när förluster kommer, ofta som en följd av dessa personers övermod, blir det i stället aktieägarna som får ta smällen.

Bonusar riskerar alltså dels att belöna vad som i efterhand framstår som ett orimligt risktagande, men leder också påpekar Palmstierna, till i längden oacceptabla skillnader i ersättningsnivåer.

Lyssnar bankerna? Nej, det är dåligt. Vid sidan av de toppchefer som tillfälligt fjättrats av det staliga bankstödet fortsätter bonusfesterna. Förklaringen är lika enkel som klassisk: går det illa blir det ändå någon annan som får betala i slutändan.