Från Saltholmen tar det 53 minuter med båt till Vrångö. Då är man fortfarande i storstaden Göteborg, fast långt från allt. På tre kvadratkilometer sten bor knappt 400 personer granne med havet. Det räcker på marginalen till en lågstadieskola med tiotalet elever, apotek och post i samma lucka och en affär som överlever på turism. En solig sommardag kan det finnas tusen båtturister i den nya fina hamnen och kanske 5 000 sol- och badgäster på klipporna.
Men Vrångö är lika vackert en regnig vårdag när graniten byter gråtoner med molnen och vågorna, när trutarna skriar över vikarna, småfåglarna lockar och varnar i de täta snåren och sommaren redan är på väg upp ur skrevor och raviner.
En idyll. För barnen i den lilla skolan ett paradis. Men också en bortglömd del av Göteborg. I varje fall känner sig öborna bortglömda. Vad skall Göteborg ha Vrångö till? Skall det bo tillräckligt många människor på ön för ett fungerande samhälls- och näringsliv? Eller skall Vrångö bli en tillflykt för extrempendlare och sommargäster?
Fisket som levebröd är historia. Två trålare i hamnen räcker inte långt. Några lokala företagare kämpar på. Ett transportföretag konkurrerar morskt med franskägda Styrsöbolaget. Men ärligt talat: Vrångös framtid som samhälle stavas kommunikationer, bro till Donsö, snabbfärjor till Göteborg och något så banalt som parkeringsplatser.

Det råder bilförbud i hela Göteborgs södra skärgård. Bilar måste parkeras på fastlandet. Det är inte enkelt när kön till en hyrd p-plats på Saltholmen är flera år lång och övriga parkeringsplatser proppfulla ända bort till Långedrag. Att det inte finns parkeringsplatser att hyra för Göteborgs öbor är en kommunal skandal. Den som valt att bo på en ö har inte valt att byta jobb och arbetstider, sluta storhandla, sluta skjutsa barnen, sluta besöka släkt och vänner!
Bron till Donsö handlar inte om en väg till fastlandet, utan om att knyta samman de tre öarna Styrsö, Donsö och Vrångö. Mellan Styrsö och Donsö finns en bro. När den byggdes ville Vrångöborna behålla diket till Donsö. Men då var fisket fortfarande stort och Vrångö inte, som nu, på väg att bli förort. På Styrsö och Donsö finns det mesta som Vrångöborna saknar, vårdcentral, mellan- och högstadieskola, kommunal service samt, inte minst, en fungerande räddningstjänst.
Det tar cirka åtta minuter för ambulanshelikoptern att nå plattan på Vrångö. Men sen? Vem hittar? Vem bär? Räddningstjänsten på Vrångö har ett fint hus, en egen liten ambulans, 12 frivilliga deltidsbrandmän och en frivillig depåchef som heter Sven Sjöberg. Han har kört ambulans många år i Göteborg, kan sina saker, men lever med en ständig oro.
Göteborgs kommun anser sig nämligen inte ha råd med jour på Vrångö. Om en turist får hjärtinfarkt i sommarhettan eller trampar snett i en skreva och bryter benet gäller det att Sven eller någon av hans mannar råkar vara hemma. Är de inte det får SOS alarmering skicka räddningstjänst med båt från Donsö. Det tar tid och enligt Sven Sjöberg hittar gubbarna från Donsö knappast i skrevorna på Vrångö.
Sven vill ha en jourlista. Den bör han få bums! Nästan lika brådskande är det att Göteborgs politiker ställer sig samma fråga som Vrångöborna: Vad skall Göteborg ha Vrångö till?