Religion slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna, skriver DN:s Maria Schottenius i en dystert uppgiven krönika (29/10) där hon placerar demokrati och religion som varandras motsatser:

"Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner ... Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller."

Lite rätt har hon. Religiös fundamentalism, oftast uttryckt som kvinnoförtryck, är ett växande problem. Eller också är det insikten att kvinnoförtryck är ett problem som vuxit. Hur man än vänder och vrider på historien så var kvinnors underordning förr regel men är nu mer undantag och därför så upprörande tydligt.

Mycket fel har Schottenius däremot när hon ställer religion mot mänskliga rättigheter. De universella mänskliga rättigheternas västerländska historia börjar i Nya Testamentet, skrivet under det första århundradet efter Kristi födelse. En sekulär historia får mänskliga rättigheter först med början i upplysningen under 1700-talet.

Religion rymmer både ljus och mörker. En egenskap religion har gemensam med politik. Maria Schottenius ger fundamentalister tolkningsföreträde om vad som är religion och "Guds ord". Det är en märklig vana hon delar med många religionskritiker. Men det blir såklart enklast så. Gjorde hon detsamma inom politiken fick tyranner som Stalin, Hitler, Pol Pot, Mao Zedong, Enver Hoxha med flera definiera sekulär politik. Skulle inte i så fall politik utan vidare slå ut de mänskliga rättigheterna?

Fundamentalism, religiös som politisk, är otäck eftersom den bara tolererar underkastelse under ett enda auktoritärt svar. Men Gud har många ansikten. I DDR tog den demokratiska oppositionen skydd i kyrkorna undan den antireligiösa statens förtryck. I Turkiet är det islamistiskt parti som förbättrar demokratin och kvinnors ställning efter decennier av sekulärt förtryckande styre. I Sverige grodde demokratin på sockenstämmor och i 1800-talets frikyrkoförsamlingar.

Religiös tro eller inte, religionerna är ett faktum. De finns därför att människor söker mening. Inget politiskt beslut kan avskaffa frågorna om varifrån vi kommer, varför vi är här och vart vi är på väg. Schottenius skriver att vårt behov av mening gör oss till lätta byten för religiös maktutövning. Ibland är det så, men långtifrån alltid. Maria Schottenius har många religiösa meningsfränder i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är synd att hon inte ser dem.