Abraham Staifo: Bistånd får inte vara kravlöst Krönika 1/11:
Hamnar pengarna i fickorna på förtryckarna och de som göds av korruption kommer de i stället att hålla diktatorer och korrupta system under armarna, skriver GP:s Abraham Staifo.
Relaterat
Förra veckan stoppade Sverige allt bistånd till Uganda. Ett projekt på 200 miljoner kronor, av vilka 15 från Sverige, som skulle gå till uppbyggnad av den fattiga norra delen av landet, hade hamnat i privata fickor.
Det är glädjande att ugandiska myndigheter slog larm, även om det är ett undantag att det går till så. Biståndspengar och projekt till fattiga, underutvecklade och korrupta länder är en snårig djungel. Risken är överhängande att pengar hamnar i helt fel händer och i förlängningen motverkar sitt eget syfte. Ändå fungerar sällan kontrollerna från givarhåll.
Den västerländska biståndspolitiken har i för stor utsträckning präglats av naivitet. Ett kravlöst givande utan ordentliga kontroller blir lätt ett sätt för rika stater i väst att döva sitt dåliga samvete. Syftet och ambitionerna är allt som ofta goda. Det handlar inte sällan om att stärka mänskliga rättigheter, hjälpa fattiga och bidra till demokratisk utveckling. Viktiga och ädla syften.
Problemet är att biståndet inte alltid når målet. Hamnar pengarna i fickorna på förtryckarna och de som göds av korruption kommer de i stället att hålla diktatorer och korrupta system under armarna. Speciellt farligt är det med budgetbistånd som går rätt in i mottagarens statskassa, utan möjligheter till kontroll. Flinka ledare som med både hot och vädjanden lärt sig hur en slipsten ska dras kan göra sig förmögenheter på pengar rika västländers kombinerade välvilja och brist på insyn.
På 90-talet mottog den palestinska myndigheten, som styrdes av PLO stora bistånd. Målet var demokratisering och utveckling av det civila palestinska samhället efter fredsförhandlingarna med Israel 1993. När PLO-ledaren Yassir Arafat dog 2004 upptäcktes proppfulla schweiziska bankkonton med miljarder dollar knutna till honom. Pengar som var ämnade för ett behövande palestinskt samhälle.
På 60-och 70-talen uppfyllde socialdemokrater i Sverige sina socialistiska drömmar i Tanzania. Så mycket bistånd gick till Ujamaabyar – ett slags kollektivjordbruk enligt kommunistisk modell – att till slut hela statsapparaten korrumperades.
Västvärlden ska inte upphöra med givandet, tvärtom. Stödet är nödvändigt och den rika världen har ett ansvar att hjälpa människor och samhällen i nöd. Men arbetet måste tas på allvar och följas upp. Det räcker inte att lämna över en säck med pengar, känna sig nöjd och hoppas på det bästa. Det behövs en mer handgriplig närvaro. Annars riskerar man att cementera politiskt och ekonomiskt förtryck trots att man vill det motsatta.


















