I Sydsvenska Dagbladet läser jag en artikel om Hans Borglin. Denne 68-åring har nyligen av den skånska länsstyrelsen lottats fram som företrädare för Sverigedemokraterna i Staffanstorps fullmäktige.

Problemet är bara att Borglin inte har något som helst samröre med Sverigedemokraterna. Han har överhuvudtaget aldrig varit politiskt aktiv. Men någon hade skrivit hans namn på en valsedel i kommunalvalet 2010, där Sverigedemokraterna inte hade någon egen lista.

Själv tror han att det möjligen skett på pin kiv. Hans son Joakim sitter i fullmäktige för Kristdemokraterna. Själv råkar han vara gift med en invandrarkvinna.

Sverigedemokraternas ena stol (av två) står tom i Staffanstorp och då har länsstyrelsen lottat bland de kvarvarande namnen på listan. Dock utan att tillfråga de olika personerna, vilket upprört Borglin extra mycket. Han har bara fått hem ett brev där det framgår att han blivit tilldelad platsen i fullmäktige.

Borglin har skrivit tillbaka och meddelat att han inte är intresserad av platsen. Så enkelt är det emellertid inte. Avsägelsen måste klubbas i fullmäktige, där det riskerar att rubriceras som ”avsägelse från Hans Borglin (SD)”.

Man kan tycka att det hela är mer en allmän pinsamhet än något riktigt allvarligt. Men de kommunala protokollen lever vidare. En vacker dag sitter någon där och konstaterar att ”Borglin, han som drev gästgivargården en gång, han var tydligen Sverigedemokrat”.

Hur kan det bli så här? Svaret är något som kallas den fria nomineringsrätten. Det innebär att varje väljare har rätt på valsedlar föreslå personer utan deras vetskap.

En gång i tiden, när partiväsendet var svagt utvecklat, var det en viktig demokratisk rättighet för att kunna få fram redbara medborgare till uppdrag. Det är också skälet till att personer som Borglin inte ens kontaktats av länsstyrelsen. Väljarnas vilja, inte kandidatens, skall vara avgörande.

I dag, med ett utvecklat partiväsende och frikostiga regler för personval, framstår den fria nomineringsrätten mer som demokratiskt tvivelaktig. Den medför, framför allt i mindre kommuner, att enskilda personer mot sin egen vilja kan bli invalda och för partier de inte alls sympatiserar med. Regeln kan i de sammanhangen också utnyttjas för att misskreditera olika personer.

I ett delbetänkande från författningsutredningen redan år 2001 föreslogs att den fria nomineringsrätten skulle tas bort. Men inte mycket har hänt och i bästa fall kan lagen ha ändrats till valet 2018. Vi riskerar att få se många fall som Hans Borglins fram till dess.