Händelsen har fördömts av såväl internationella som inhemska företrädare. Hon överlevde attacken och vårdas nu på sjukhus. Talibaner har tagit på sig ansvaret och lovat se till att hon verkligen dör nästa gång. Anledningen sägs vara att Yousafzai är islamkritisk och känd för att driva frågor om flickors rätt till utbildning.

Yousafzai började blogga för BBC som elvaåring. Hennes Diary of a Pakistani schoolgirl finns att läsa på nätet och är bitvis en lika rörande som skrämmande läsning. Hon skildrar under pseudonym hur livet förändrades när talibanerna tog över den dal i nordvästra Pakistan där hon bor. Hon skildrar våld, oro och övergrepp på civilbefolkningen. Hon berättar om när hennes mamma hotades för att hon inte bar den heltäckande burqan och tvingades fly springande från marknadstorget. Hon berättar om hur flickskolor bränns ner och hotfulla rykten cirkulerar bland skolbarnen.

Perspektivet i dagboken är skolflickans, just detta perspektiv får vissa absurditeter att framstå särskilt tydligt: En dag när jag skulle gå till skolan och höll på att ta på mig skoluniformen kom jag ihåg att vi var tillsagda att inte bära uniform längre. Vi skulle komma till skolan i vanliga kläder istället. Så jag bestämde mig för att ta min rosa favoritklänning, skriver hon. Småflickor i skoluniform är alltså en tänkbar måltavla för våld. De riskerar att provocera talibanerna om de bär sina skoluniformer. Bilden av en elvaårig flicka som tillfälligt kan lura talibaner genom att gå till skolan iförd en rosa klänning är både sorglig och hoppingivande. Med tanke på hur småflickors vurm för rosa problematiserats i svensk debatt är det ganska uppfriskande att denna synnerligen modiga flicka har en favoritklänning i just denna färg.

Yousafzai kämpade för flickors rätt till utbildning. Eftersom talibanerna menade flickskolor var oförenliga med deras religionstolkning innebar detta att hon utsatte sig för mycket stora risker. Situationen för flickor när det gäller utbildning i Pakistan är bekymmersam. Knappt hälften av flickorna går i skolan, enligt UNICEF. För pojkar är siffran runt 70 %.

När dalen befriades från talibanerna några år senare trädde Yousafzai fram med sin riktiga identitet. Hon blev då en nationell hjältinna som prisades för sitt mod och fick ett internationellt fredspris. Hon blev därmed också en person som talibanerna kunde identifiera som en fiende och angripa.

På väg hem från skolan hörde jag en man säga: – Jag ska döda dig. Jag började gå fortare och efter en stund vände jag mig om för att se om han fortfarande var bakom mig. Men till min stora lättnad talade han i mobilen och det måste varit så att det var någon i mobilen han hotade. Så skrev den elvaåriga Malala Yousafzai i dagboken. Tre år senare händer det som hon fruktade.

Hon provocerade genom att vilja gå i skolan. Någon annan provocerar genom att skriva en bok om en omtvistad vers eller genom att rita en rondellhund. Börjar vi gradera nödvändiga eller onödiga provokationer är vi ute på ett sluttande plan. Vem har gjort rätt och vem får skylla sig själv? Hur kan man acceptera att ett barns önskan om skolgång och utveckling uppfattas som en religiös provokation?