Nej! Neeej! NEJ! Kvinnan blänger argt, skriker och fräser till höger och till vänster. Mot barn, vuxna och husdjur. Ett och annat barn blir skrämt av hennes skrik och själva uppenbarelse. Efterhand har hon blivit kuriosa i kvarteren där hon går dagligen.

Varje gång hon går förbi, skrikandes sina "nej!" har jag undrat hur det är fatt med henne.

Var det detta som var meningen med den stora psykiatrireformen 1995? Att människor som alldeles uppenbart lider av mentalt ohälsa ska få ha sin frihet, klara sig själva och bli föremål för andras rädsla, förvåning eller munterhet.

Det är uppenbart för var och en som rör sig på gatorna att det finns allt för många människor som är i behov av vård men där samhället under falsk humanitet låtsas som ingenting. Många av dem hamnar på gatan med droger och misär.

Psykvården dras med svåra brister, underdimensionerade resurser och personalbrist. Öppenvården är inte alltid tillräckligt effektiv. Ovanpå detta förväntas svårt sjuka personer med till exempel psykoser eller bipolär sjukdom ha både kraften och insikten att söka vård själva.

Nuvarande lagstiftning tillåter inte myndigeter eller anhöriga att tvinga på någon vård om inte personen innebär en uppenbar fara för sig själv eller andras hälsa och liv. Eller då det redan är försent. Sjukdomar kan som bekant förvärras om inte behandling sätts in. Mental ohälsa är inget undantag.

Genom åren har en rad brutala våldsdåd varit direkt kopplade till svårt sjuka människors "frihet". Många fler tar sina egna liv.

Studier visar att 3-5 procent av befolkningen lider av depression. Men bara tio procent får tillräcklig behandling i tillräcklig omfattning. Bland de övriga 90 procenten beräknas 15-20 procent begå självmord.

Tanken med psykiatrireformen var inte så illa som resultatet sedan har visat. Mentalvården hade genom åren burit en tung ryggsäck av brutalitet mot patienter, med både tvångströjor och elchocker. Det kan ha påverkat 90-talsreformens ansats att psykiskt sjuka skulle få större möjlighet att vara delaktiga i samhällslivet. Frågan är om personlig frihet väger tyngre än adekvat hjälp.

Ingen vill ha tillbaka den gamla tidens mentalinstitutioner där minsta avvikelse ledde till omhändertagande. Men det är otvivelaktigt att många av de svårast sjuka hade mått bättre av att helt eller delvis vistats i institutioner med både stöd och hjälp. Förhoppningsvis kommer den psykiatrilagsutredning som är tänkt att läggas fram senare i höst att upprätta balansen mellan individens frihet och samhällets ansvar. Det tjänar de svårast sjuka mest på.