Ute på gatan mullrar det från vägbygget. Men i lägenheten på Övre Husargatan är det tyst. Efter drygt 76 år har pappa röstat med fötterna – i protest mot biltullar och trafikpolitik.

Aversionen mot tullarna delar han med ett växande antal göteborgare. Enligt forskare är det ett vanligt mönster. Motståndet växer när införandet närmar sig. Men bara för att sedan åter minska när människor upplever förändringen i praktiken. Folk anpassar sig.

Men blir det så även i Göteborg? Det är långtifrån givet. Osäkerheten kring skattens syfte är ett skäl.

Är begreppet trängselskatt, vilket vissa politiker framhållit, bara ett olyckligt namn som Göteborg tvingades ärva av Stockholm av lagtekniska skäl? Borde det hetat vägtull, vars klassiska syfte är just vägfinansiering? Eller är trängselskatt i praktiken ett adekvat begrepp? Göteborg har visserligen inte haft trängselproblem likt Stockholms. Men i kombination med andra åtgärder som syftar till att begränsa tillträdet till staden, blir skatten en beteendestyrande avgift.

En aggressiv parkeringspolitik, som gör det svårare och dyrare att parkera, i kombination trängre gator och trängselskatt, förändrar inte bara stadsrummet utan också tillträdet till det. Det är inte helt oproblematiskt för en stad som redan har stora segregationsproblem och borde därför bli föremål för bredare politisk debatt.

Nyligen rullade bussturen "Klassresan" åter genom staden. Färden skildrar inte bara spänningen mellan nordost och sydväst, utan också den pågående gentrifieringen av innerstaden. Förändringen av Haga är ett tydligt exempel. Den processen riskerar att förstärkas när tillträdet försvåras.

Arkitekturskribenter på kultursidorna må lite överlägset utbrista att "bilberoendet får omdömet att svikta", när människor kritiserar P-politiken. Men är det inte snarare de som inte förmår se problem med försämrat tillträde till staden, som behöver tänka ett varv till?

För vad är det för signal som sänds från evenemangsstaden? Att människor som inte har bosatt sig nära en pendeltågslinje inte bör göra sig besvär? Att innerstaden med dess parker, teatrar och krogar främst bör vara en trivsam tummelplats för dem med bekvämt gångavstånd till hemmet?

Det finns olika sätt att anpassa sitt beteende när osynliga stadsmurar sätts upp. Ett är att vända staden ryggen för att man inte längre känner sig välkommen. Det har min pappa nu gjort. Fler kan tänkas agera likadant, av praktiska och/eller ekonomiska skäl. Hur påverkar det integrationen och varumärket Göteborg?