Den svenska arbetslöshetsförsäkringen lider av tre grundläggande problem. Den är frivillig och omfattar därmed inte alla, det är svårt att få ersättning och dagpenningen är på tok för låg för de flesta.

Frivilligheten är en pinsamhet för fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. De vill behålla icke obligatoriska a-kassor knutna till fackförbunden för att göra medlemskap i facket attraktivare. Det går att vara medlem i en a-kassa utan att vara fackmedlem. Men den som försöker sig på det måste räkna med administrativa trakasserier.

Självklart bör arbetslöshetsförsäkringen bli obligatorisk – som sjukförsäkringen blev i slutet av 1950-talet. Dessförinnan bestod även den av frivilliga kassor, många knutna till facket. Att sjukförsäkringen är obligatorisk beror på att alla kan bli sjuka och på att samhället i praktiken inte kan överge någon på gatan – även om den enskilde är villig att stå risken. Samma skäl talar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Svårigheten att få ersättning från a-kassan beror på regler anpassade till en arbetsmarknad dominerad av fasta heltidsjobb. Den som blir arbetslös måste ha arbetat minst 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna eller 50 timmar i månaden de senaste 12 månaderna för att ha rätt till ersättning. Arbetskraven fungerar illa när många arbetar som timanställda eller med korta projektanställningar. Rimligare vore om rätten till ersättning utgår från snittlönen.

Det mest akuta problemet med arbetslöshetsförsäkringen är emellertid den låga ersättningen. Principen om 80 procent av lönen i a-kassa döljer en verklighet där endast 11 procent av alla som arbetat heltid får ut 80 procent. Orsaken är att taket i försäkringen inte höjts sedan 2002. Den maximala ersättningen är sedan dess 14 960 kronor i månaden eller 680 kronor om dagen i 22 dagar per månad.

2002 fick 75 procent av alla försäkrade ut 80 procent i a-kassa. Nu är 80 procent av Kommunals medlemmar och 95 procent av lärarna underförsäkrade. Att taket måste höjas borde således vara uppenbart för alla.

Men i den politiska debatten, liksom i den pågående socialförsäkringsutredningen, blockerar moderater och socialdemokrater varandra. Moderaterna vill inte höja ersättningen med motiveringen att det skulle öka arbetslösheten. Strikt nationalekonomiskt finns fog för moderaternas invändning. Men a-kassan är till för levande människor. Socialdemokraterna vill inte ha en obligatorisk a-kassa. Få vill ut med skälet, vilket gör detta än pinsammare.

Arbetslöshetsförsäkringen är en central del av välfärden. En rimlig kompromiss är att Moderaterna gå med på höjd ersättning i utbyte mot att Socialdemokraterna går med på en obligatorisk a-kassa.

Resultatet behöver bli en omställningsförsäkring som garanterar tillräcklig trygghet och inte lovar mer än den levererar.

GP 10/10 -12