Mitt i mandatperioden är det ingen dans på rosor att vara i opposition. Det är långt till nästa val och det förra är sedan länge glömt. Den som inte har makten men har goda idéer kan lätt bli frustrerad och tappa markkontakten. Socialdemokraterna med Stefan Löfven har dock bägge fötterna på jorden och bygger inga luftslott. Istället är det regeringen som inte är riktigt bekväm i maktrollen. Efter den senaste tidens debatt infinner sig en distinkt känsla av att regeringen helst vill vara i opposition. De verkar lite besvärade av effekterna av sin politik och skyler gärna över med lite hittepåfakta och siffertrixande.

Annie Lööf låtsas att det blev flera jobb av krogmomssänkningen med siffror på ökande lönesummor i branschen. Men ökningen var större innan krogmomsen sänktes vilket framgår av samma SCB-tabeller. Fredrik Reinfeldt säger att vi är på god väg att uppnå miljömålen, vilket vore underbart om det var sant. Men tyvärr missar regeringen 14 av sina 16 miljömål enligt en rapport från Naturvårdsverket. Lööf säger att inga sjuka ska utförsäkras, ett löfte från 2009, men ännu har det inte kommit några sådana förslag. Man får vara sjukskriven om man är sjuk, säger Reinfeldt. Men fortfarande rapporterar media om döende och cancersjuka som blir av med sjukförsäkringen därför att de inte passar in i hans definition av sjuk, oavsett vad läkarna säger.

Kanske är det lätt att dra till lite i debatter och påstå saker, som att a-kassan ingår i fackavgiften, vilket Björklund i söndags. Anders Borg framställer gärna Socialdemokraterna som ett bidragsparti. Sist han gjorde det hade han till och med räknat in förslag till utbildningsinsatser i begreppet bidrag för att siffran skulle verka större än den i verkligheten är. Men Moderaterna använder också radikalare nyspråk. Den som säger nej till regeringens skattesänkningsförslag kallas helt enkelt skattehöjare. Så blir Socialdemokraternas finansierade sänkning av bolagsskatten en höjning eftersom den inte är lika stor som Borgs sänkning, som dessutom sker med lånade pengar.

I en debatt måste man få argumentera för sin sak och det kan vara relevant att visa olika sidor av en fråga. Det kan få gå ganska långt för att dra hem en poäng. Men det måste ändå finnas ett rimligt innehåll i det som presenteras som fakta. Den typ av statistikvrängande och hittepå som förekommit på sistone spär på föraktet för politik och i förlängningen för demokrati. Den som går så långt att man faktiskt inte står för sin politik kommer att genomskådas av väljarna. Tror möjligen de borgerliga partierna att väljarna inte skulle gilla sanningen?