Fram till förra veckan hade jag aldrig varit norr om Uppsala. Genom ett projekt, om flyktingmottagning, på Kalix folkhögskola blev jag äntligen tvungen att göra den efterlängtade resan. Men man undrar, när kyla och mörker kommer, hur invandrare från sydligare breddgrader är funtade som bosätter sig där frivilligt.

De ensamkommande flyktingbarnen som hamnar i de norrländska djupa skogarna har nu inget val. De norrländska kommunerna verkar å sin sida inte alltid ha ett val om mottagandet.

Jag mötte engagerade människor från små kommuner i trakten runt Kalix som arbetar på fältet med ensamkommande flyktingar. De berättade om sin frustration i arbetet. Hur deras frågor inte besvaras och att ingen hör deras synpunkter. Det verkar som att framförallt två skäl väger tungt för en del kommuner som tar emot de ensamkommande barnen. Dels att undvika svartlistning och dels för att det betalas bra.

Fram träder bilden, av en politik där beslut fattas och trycks neråt i hierarkin med hjälp av hot och en pengapåse. Kommunerna tar i sin tur emot pengar och barn och skjuter vidare hanteringen till boenden och gode män. Längst ner finns de människor som jobbar på boenden i direkt kontakt med flyktingarna och deras praktiska vardag.

De är införstådda med frågans komplexitet och utmaning och känner för sitt jobb. Men ingen i kommunen verkar intresserad av att prata, lyssna eller förklara för dem.

– Vi uppfattas bara som hotellpersonal, trots att det är vi som arbetar närmast flyktingarna, sa en i gruppen.

Den enda kontakten med myndigheter utgörs av kontrollerna som Socialstyrelsen utför med jämna mellanrum. Men de besiktigar, det sker inga diskussioner. Personalen vet inte vart de ska vända sig med sina funderingar.

Frågan är intressant för att den ger en fingervisning om hur svensk flyktingpolitik ser ut i dag. Sverige är ett stort mottagarland. Förra året var Sverige det överlägset största mottagarlandet Europa av ansökningar från ensamkommande. Det är inte bara ett stort ansvar, det är en stor utmaning. Framförallt för de kommuner som tar emot och de som arbetar närmast frågan. Att det sköts utan en tvåvägskommunikation och med förhoppningen att någon annan ska ta ansvaret, endast genom ekonomiska incitament, är inte seriöst. Frågan kräver mycket större eftertanke än så. Det går inte att i längden bedriva en generös flyktingpolitik utan möta utmaningarna eller förankra besluten. Framförallt måste man lyssna på de som arbetar och lever närmast frågan. Även om de finns i Norrland.