Sverige skall ha ett bra försvar. Det har försvarsminister efter försvarsminister deklarerat, senast Karin Enström (M). Men vad är ett bra försvar? Är det ett försvar som kan försvara Sverige om den enda nu tänkbara fienden, Ryssland, skulle angripa? I så fall har Sverige inte haft ett bra försvar sedan Karl XII besegrade Peter den stora i snöyra vid Narva år 1700.

Är ett bra försvar däremot ett försvar vi har råd med, anpassat efter tänkbara motståndares militära förmåga och välvilliga vänners vilja att hjälpa, så har vi, av och till, haft ett bra försvar. Bäst var försvaret, i modern tid, i slutet av 1940-talet och några år in på 50-talet.

Sedan gick det allt snabbare utför. Värnpliktsförsvarets sista decennier var en oansvarig bedrövelse. Flygvapnet hölls uppe av industripolitiska skäl medan flottan inte kunde fånga några ubåtar och armens soldater åkte lastbil eller cyklade mot fiendens stridsvagnar och attackhelikoptrar.

Som mest omfattade värnpliktsförsvaret 850 000 man. Men allt var förrådsställt. Mobilisering förutsatte flera års förvarning och att fienden tog god tid på sig. Moderna krig har extremt kort förvarning och kan avgöras på timmar eller dagar. Den insikten saknas i en försvarsdebatt som ifrågasätter insatsförvarets förmåga och nostalgiskt minns den stora värnpliktsarméns köttmur.

Insatsförsvaret skall 2014 bestå av 50 000 modernt utrustade hel- eller deltidsanställa män och kvinnor med en total mobiliseringstid på högst en vecka. Är det ett bra försvar? Ja, i rätt sammanhang, men givetvis inte på egen hand.

I Svenska Dagbladet pågår en föråldrad försvarsdebatt: Insatsförsvaret är för litet och underfinansierat. Det behövs fler soldater och mer pengar. Men försvaret behöver alltid mer pengar och är för evigt underdimensionerat i förhållande till tänkbara hot. Att moderata Svenska Dagbladet hoppas på socialdemokratisk spendersamhet i försvarsberedningen är rörande i sin naivitet.

En modernare försvarsdebatt, anpassad till verkligheten, vore att diskutera i vilket sammanhang insatsförsvaret skall verka. I utrikesdeklarationen förklarar sig Sverige militärt solidariskt med Norden och EU. Vilka möjligheter medför det? Behöver Norden fyra nationella flygvapen? Behöver EU åtta örlogsflottor i Östersjön?

Det militära samarbetet i fredstid, i Norden och i EU är mycket omfattande. Det kan inte längre avbrytas i krigstid. Hur detta faktum utnyttjas betyder mycket mer för Sveriges försvarsförmåga än eventuella extra pengar i nästa försvarsbudget.