Det är snart val i USA och loppet är skrämmande jämnt. Om republikanerna med Romney som kandidat vinner valet kommer det att få förödande konsekvenser för USA men också Europa. Den amerikanska ekonomin är i botten och landet är splittrat. Den nuvarande presidenten gick till val på att lova en förändring och bättre tider men inget av detta har infriats.

Obamas stora utmaning är att ena amerikanerna och ge dem kraft och motivation att arbeta sig igenom den ekonomiska kris som har förlamat landet och berett väg för den reaktionära Tea party-rörelsen. Presidenten måste få befolkningen att tro på ett gemensamt samhälle och att arbeta hårt för en dröm. Mer psykologi än sifferexercis helt enkelt.

När förlagen börjar förpacka våra liv som spänningsromaner eller Bitterfittan-utspel vet man att vi är illa ute. Den så kallade igenkänningslitteraturen är en enda egotripp. Om det är mönstret på tapeterna, maten på bordet eller tidens mode som förväntas vara den bärande gemenskapen mellan författaren och läsaren så har vi slutat intressera oss för det som avviker från oss själva.

Vad har då igenkänningslitteraturen med det amerikanska valet att göra? Jag, jag, jag är vår tids ledmotiv. Vi lever i sviterna av snart tjugo år av identitetspolitik och det är långt ifrån över. I en allt mer globaliserad värld sluter sig människor, i de ekonomiskt hårt drabbade samhällena, kring det redan bekanta och invanda. Igenkänningslitteraturen är ett utslag av detta.

Listan på grupper som vill ha särskilda rättigheter är lång. Det är som att alla vill vara normen. När alla avvikare ska ha egna rättigheter kommer sökandet efter den sanna svenskheten som ett brev på posten. Allt fler verkar upptagna med att söka en nationell identitet. Om kvinnor, hbtq-personer och olika etniska grupper ska ha juridiska rättigheter varför ska då inte en vanlig svensk man kunna göra anspråk på samma sak? Den röda tråden i det moderna västerländska samhället är nog denna ständiga diskussion om vem som är mest kränkt.

Kan vi verkligen inte se en bit bortom hudfärg, etnicitet, ålder, kön och religiös tillhörighet? Finns det inte fler likheter än olikheter mellan människor? Finns det inte något allmänmänskligt, universellt, som kan binda oss samman? Kan vi bygga ett samhälle där varje individ har rätt att skapa, kombinera eller överge olika identiteter och samtidigt känna ansvar för det gemensamma? Klart vi kan, men i en allt mer globaliserad värld är det ingen lätt affär att få med alla på tåget.

USA är till skillnad från Europa en idébaserad nation. Är man född på amerikansk mark så är man amerikan. I Sverige och resten av Europa är det blodsbanden som avgör. Det är dags för Obama att damma av The American Dream och förnya den vision som varje år får miljontals människor att söka sig till landet.

Behovet av att isolera oss i vår egen lilla grupp är mänskligt men det är vår förmåga att skapa gemenskap med dem som till synes är vår motsats som ger människan värdighet och lägger grunden för varje civilisation. Om Obama kan ena det amerikanska folket och få dem att känna gemenskap med varandra, bortom ålder, kön och andra identitetsmarkörer, kommer resten att ordna sig och av någon outgrundlig anledning tror jag att han kommer att lyckas.

Jag antar att det är vad andra kallar hopp.