I romanen Natt klockan 12 på dagen, publicerad 1940, gör Arthur Koestler upp med sin långa förälskelse i kommunismen. Romanens huvudperson, Rubashov, står oskyldig inför rätta, anklagad för förräderi mot den diktatoriska regim han bidragit till att upprätta. Bakgrund till boken är "Moskvarättegångarna" (1936-1938) där ledande kommunister anklagades för bisarra brott, erkände och avrättades.

Varför de erkände är en komplicerad härva av tortyr och yttersta lojalitet mot den egna övertygelsen. Partiet har sanningen, alltså måste de vara skyldiga, på något sätt, även om de själva inte förstår hur. Genom att dö sonar de en diffus skuld, alla är skyldiga till något, och bidrar till kommunismens framsteg – sanningens seger.

Arthur Koestler var den ena av två intellektuella personligheter professorn i statskunskap vid Oslo universitet, Martin Hagtvet, åberopade när han på norska Voxenåsen under ett Torgny Segerstedt-seminarium ställde frågan varför intellektuella så ofta fascineras av diktaturer – till höger och vänster? Hagtvets andra exempel var den tyske filosofen, den djupaste av de djupa, Martin Heidegger.

Medan Koestler gjorde upp med sin förälskelse fortsatte Heidegger lugnt att tänka sedan han åren 1933 till 1945, som partimedlem, tjänat Hitler och nazismen. Att Heidegger var "medlöpare" snarare än gärningsman är en svag ursäkt. Martin Heidegger, om någon, hade de intellektuella förutsättningarna för att genomskåda nazismen.

Varför kunde Koestler och Heidegger inte motstå diktaturens frestelse? Varför har intellektuella efter dem, glömt historien, och entusiastiskt ställt in sig i de raka leden bakom bloddrypande diktatorer som Mao och Pol Pot?

– Raden av intellektuella som underkastat sig tyranner är oändlig och förfärlig, konstaterade Martin Hagtvet och sökte förklaringen i en definition: Intellektuella är de människor som söker en mening med tillvaron.

– Många intellektuella söker sanningen så intensivt att de blir fanatiker. De tror att det bara finns en sanning

Hagtvet fick omedelbart vidga sin förklaring. Medan Koestler kastade sig i armarna på en ideologi för att förverkliga en social utopi sökte Heidegger andlighet och samhörighet i stället för det han uppfattade som själlös modernism i Weimarrepublikens tristess.

Enbart sökandet efter sanningen räcker inte som förklaring. Nazismen lockade inte med sanning och rättvisa utan med renhet och tillhörighet. Om kommunismen är ett intellektuellt haveri, så är nazismen en konstnärlig villfarelse – en perverterad Wagneropera. Gemensamt för båda ideologierna är att de utnyttjar vårt behov av gemenskap.

I sitt porträtt av Torgny Segerstedt "Personligheten och hjordinstinkten" citerar författaren och journalisten Anders Johnson slutorden i Segerstedts sista artikel, införd i Handelstidningen den 15 mars 1945:

"Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände."

Behovet att få tillhöra en grupp med likasinnade, att gå från ord till handling, få ge sig hän för ett högre syfte är en av de starkaste drifterna. Personlighet och intellekt står mot hjordinstinkt och känsla. Däremellan slits förnuftet.

Varför fascineras intellektuella så ofta av diktaturer – till höger och vänster? Diktaturens radikala lösning erbjuder en utväg ur såväl personliga som samhälleliga kriser. När det är som tyngst är det också som svårast att stå upp för demokratin med dess grå vardag av procedurer och kompromisser.

Och för enklare själar finns diktaturens ideologiska kusiner, partier som erbjuder väljarna syndabockar – då judar, nu muslimer. Fast egentligen duger vilken minoritet som helst – allt och alla som kan kallas dom till skillnad från vi.

Förnuftet ger vika för rädsla och flykt mot en utopi. Övergreppen på vägen dit ursäktas med att ingen omelett är möjlig om man inte först knäcker några ägg. Men ju enklare och radikalare lösning som erbjuds, desto större anledning att minnas historien, använda förnuftet och hålla huvudet kallt.