Får man i yttrandefrihetens namn smäda religiösa förgrundsgestalter, som Muhammed eller Jesus och därmed kränka många människors innersta känslor? Ja, det får man, men det är inte självklart att man främjar yttrandefriheten genom att göra det. Om yttrandefriheten har ett syfte, utöver yttrandefrihet, så är det att hantera konflikter, inte att producera dem. Yttrandefriheten fungerar illa i en miljö där de som åberopar den frånsäger sig allt ansvar för konsekvenserna.

På norska Voxenåsen under ett seminarium i Torgny Segerstedts namn diskuterade författaren och journalisten Göran Rosenberg yttrandefrihetens förutsättningar och gränser.

Det kan tyckas problematiskt. Segerstedt var kompromisslös när han som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning använde sin yttrandefrihet för att bekämpa nazismen och han var skoningslös mot den kompromissande svenska regeringen. På frågan vad han ansåg att regeringens skulle göra, i det nödläge landet befann sig i, skall han ha svarat:

– Det är inte en fråga för mig. Jag sysslar bara med rätt och fel.

Det privilegiet kunde den svenska regeringen knappast unna sig.

Men Torgny Segerstedt var snarare orädd än kompromisslös och han verkade i ett undantagstillstånd, menar Rosenberg. Det är sant. Segerstedt såg från första början att nazismen utgjorde ett dödligt hot mot allt vad civilisation heter, inte minst yttrandefrihet och pressfrihet. Men han hetsade inte mot det tyska folket. Han attackerade nazismen och nazisterna men älskade den tyska kulturen.

Självklart kan yttrandefriheten missbrukas. Det är därför den omgärdas med lagstiftning. Förtal av enskilda personer liksom hets mot folkgrupp är förbjudet. Det är viktigt att komma ihåg detta när ljusskygga grupperingar kräver oinskränkt yttrandefrihet och villkorslös tillgång till det offentliga samtalet för att i demokratins namn hetsa mot muslimer eller förneka förintelsen.

Yttrandefriheten är en grundläggande rättighet. Men den är också en kompromiss med andra grundläggande rättigheter, inte minst rätten till liv och säkerhet.

Som Göran Rosenberg påpekade bärs den formella yttrandefriheten upp av den informella. Den formella, lagreglerade yttrandefriheten markerar var de yttersta gränserna går. Den informella yttrandefriheten styrs av frivilliga regler och underförstådda överenskommelser om att inte gå till ytterligheter utan synnerligen starka skäl – som de Torgny Segerstedt hade.

I normalfallen skyddar den informella yttrandefriheten den formella. Pressens etiska regler förhindrar krav på hårdare lagstiftning – så länge de respekteras. Men nätets yttrandefrihet saknar etiska överenskommelser och utmanar därför den formella yttrandefriheten.

– Vad som helst kan sägas ur vilket källarhål som helst, påpekade Rosenberg och konstaterade:

– Vi lever inte längre i en offentlighet utan i olika offentligheter.

Missbruk av yttrandefriheten träffar demokratin i veka livet. Det är svårt att försvara demokratins innehåll, alla människors lika värde, mot grupper som använder demokratins former, yttrandefriheten, som vapen. Men att det är svårt innebär inte att man behöver visa flathet.

De som förfogar över mötesplatser på nätet kan ta ett publicistiskt ansvar och tillämpa samma utgivaransvar på nätet som på papper – även om lagen inte tvingar dem till det. Det finns ingen publiceringsplikt förenad med yttrandefriheten.

Men framför allt behövs det samtal om vårt gemensamma ansvar för yttrandefriheten. Vilka kompromisser behövs för att yttrandefriheten inte skall bli självdestruktiv? Just nu behövs samtal med muslimska grupper om det kontraproduktiva i att använda yttrandefriheten för att demonstrera mot yttrandefriheten. Varje sådan demonstration spelar grupper som hetsar mot muslimer i händerna. Men det behövs också ett samtal om det meningsfulla i att kränka minoriteter i yttrandefrihetens namn bara för att det är tillåtet och enbart för att visa att man kan och törs.

Varje frihet är en kompromiss med andra friheter. Det gäller även yttrandefriheten. Jag tror inte Torgny Segerstedt i sin kompromisslöshet hade försvarat Julius Streichers bruk av yttrandefriheten i den grovt antisemitiska tidningen Der Stürmer. I Nürnbergprocessen dömdes Streicher 1946 för anstiftan till mord.