Det politiska språket kan lätt bli jargongartat. På senare tid har termen triangulering blivit allt vanligare (även om begreppet funnits sedan Bill Clintons dagar). De politiska kommentatorerna lägger pannorna i djupa veck och förklarar hur partierna triangulerar. Ibland blir tonfallet uppjagat, som när webbsajten Dagens Arena nyligen anklagade Fredrik Reinfeldt för "skamlös triangulering".

För den politiske lekmannen kan detta bollande med triangulering vara förvirrande. En titt i Svenska akademiens ordlista ger förklaringen "triangelmätning". Triangulering är en gammal metod vid kartritning, att med hjälp av det kända avståndet mellan två punkter beräkna avståndet till en tredje.

Men nu finns alltså också det politiska begreppet triangulering. Det kan lite förenklat beskrivas så här: politikern A befinner sig i det nedre vänstra hörnet av en triangel. Nere i det högra hörnet finns politikern B. A rör sig nu in mot mitten genom att ta till sig en del av B:s idéer och förena dem med sina egna. På så sätt kan han eller hon stiga till toppen av triangeln och med kombinationen av åsikter bli mer svåråtkomlig för kritik. Särskilt effektiv är trianguleringen om ett parti tagit till sig idéer på områden där det tidigare haft en svag position.

Från en demokratisk aspekt är triangulering rätt tilltalande. Det demokratiska samtalet bör bygga på att man kan ta till sig argument från andra. Problemet är att när partier lånar från andra vill man gärna fortsätta att ha monopol på sina egna idéer.

Egentligen borde framför allt en opposition annars vara glad när dess förslag anammas av regeringen. Det bidrar ju till en bättre utveckling. Men samtidigt försvåras kritiken av motståndaren.

I våras försökte sig Stefan Löfven på en triangulering genom att framställa sitt parti som näringslivets vän, medan regeringen anklagades för att betrakta näringslivet som ett "särintresse". Bland kraven fanns bland annat en "konkurrenskraftig bolagsskatt". När regeringen nu efterkommit kravet med en kraftig sänkning blir reaktionerna blandade: skall det vara så mycket?

Anders Borg har under året anklagats för att vara okänsligt sparsam och inte satsa offensivt. När han nu satsar stort i budgeten är detta plötsligt fel. Borg anklagas för slösaktighet och dels för att ha knyckt delar av oppositionens egna förslag. Ja, triangulering (eller att helt enkelt lyssna på andra) är besvärligt. Men en opposition som grinar illa över att se egna förslag bli genomförda underminerar successivt sin egen position.