Att bli mamma genom den livmoder man själv föddes ur. Tanken svindlar. Men nu har möjligheten krupit nära.

Forskarna är förstås stolta. De har inte bara hittat en väg att hjälpa barnlösa. De har blivit först i världen med något unikt. För svensk forskning är det en fjäder i hatten, som ger stor internationell uppmärksamhet. I synnerhet som det har pågått ett slags tävlan inom detta transplantationsområde mellan en rad forskarlag i olika länder.

Och visst är det imponerande att det tycks vara möjligt att operera in en livmoder hos en kvinna som ingen har. Det lär också sporra till nya landvinningar. Minns ni komedin Junior med Arnold Schwarzenegger, om en forskande fertilitetsläkare som blir gravid? Kanske är det nu bara en tidsfråga ...

Men är allt som går att göra också klokt att göra? Är det etiskt försvarbara risker man tar när embryon placeras in, vilket är tänkt att bli nästa steg om projektet på SU slår väl ut? Redan i dag vet man att en kvinna som lever med transplanterade organ löper hög risk att drabbas av komplikationer i samband med en graviditet. Hur det därtill blir med funktionen på en transplanterad livmoder, om moderkakan kommer att fungera som den skall, är det ingen som säkert vet. Därför har livmodertransplantationer, att döma av debatter i till exempel Läkartidningen, väckt viss kritik. Den regionala etikprövningsnämnden, som prövar forskning på människor, har dock gett experimentet på SU grönt ljus.

Utöver risken som tas för att öka livskvaliteten hos barnlösa, bör projektets kostnader diskuteras.

På uterusprojektets hemsida, www.uterustransplantation.se, nämns ett transplantationspris på 100 000 per kvinna – om allt löper på enligt standardsmodell. Vad kommande IVF-behandling, graviditetsövervakning och specialförlossning kan kosta nämns dock inte. Inte heller vad hela det omfattande forskningsprojektet, som löpt sedan 1999, gått på.

De första operationerna sägs vara finansierade inom forskningsprojektets ram. Men om allt slår väl ut, och tekniken kan erbjudas fler, blir det enligt projektet upp till respektive landsting att ta ställning till kostnaden.

Det är då frågan om rätt prioritering av vårdresurser verkligen ställs på sin spets. Bör vården inte i första hand satsa sina högst begränsade medel på livräddande sjukvård? I så fall bör väl livmodertransplantationer, likt adoptioner, bekostas privat?

Detta måste öppet diskuteras, så snart fascinationen över det medicinska framsteget lagt sig.