Drygt 25 år efter hans död är uppmärksamheten kring Olof Palme påtaglig. För några år sedan kom Henrik Berggrens omfångsrika biografi. Tidigare i år hade en teaterpjäs om Palme premiär i Stockholm. I dag är det premiär på biograferna för en dokumentärfilm om honom.

Det finns ett problem med den mytologisering kring Palme som pågår, nämligen att den riskerar att dölja de större politiska sammanhang där han verkade och det politiska värderingsskifte som ägde rum under 1970-talet. Det var under detta decennium det socialdemokratiska maktmonopolet kom att brytas i Sverige.

Faktum är att Palme förlorade fler val än han vann. Alla hans val på 1970-talet var egentligen förlustval, som ledde till först erodering av och sedan förlust av regeringsmakten. Den första nedgången, 1970, var kanske inte så mycket att orda om. Socialdemokraterna hade nått rekordsiffror i valet 1968 i samband med Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien och det resultatet var närmast omöjligt att upprepa. Men 1973 var tillbakagången så stor att riksdagen hamnade i ett jämviktsläge – regeringen satt kvar men viktiga frågor fick avgöras genom lottdragning. 1976 förlorades regeringsmakten helt och 1979 misslyckades Palme att återta den. Det var trots en mandatökning egentligen hans värsta förlust – den borgerliga trepartiregeringen hade spruckit ett år tidigare på kärnkraften och en folkpartistisk nödregering fått tillsättas. Målet låg öppet. Ändå lyckades man inte få in bollen.

Det var en långsiktig trend som kunnat iakttas och förklaringarna var flera. I samtliga nordiska länder försvagades socialdemokratin. Det långvariga maktinnehavet skapade behov av förändring. Det fanns på olika plan ett missnöje med samhällsutvecklingen. Satsningen på det starka samhället började leda till en ”omsorgism” som bromsade privat ansvarstagande och initiativ. Miljonprogramsområdena kom att stå som symboler för en okänslig omflyttningspolitik och en tilltagande anonymitet i samhället. Skattetrycket ledde till orimliga effekter för vissa företagare, illustrerat av Astrid Lindgren och Pomperipossa-effekten. Socialdemokraterna kom i allt fler ögon att framstå som ett teknokratiskt maktparti.

Verkligheten är sällan svart eller vit. Den här delen av historieskrivningen är också viktig om man skall förstå den fortsatta politiska utvecklingen. Med 1970-talet kom en ökad rörlighet och ett värderingsskifte i väljarkåren, som skulle bana väg för mer av ett jämviktsläge i svensk politik. Och det var just inför detta decennium Palme blev partiledare.