Jag finns inte på Twitter. Detta brukar jag normalt sett ha ohyggligt dåligt samvete för. Men på senare tid har jag börjat fundera på om jag verkligen VILL vara där. I måndags resonerade Elin Grelsson Almestad i en tänkvärd krönika i kultur-delen kring tonläget på de sociala medierna och menade att det inte är forumet i sig utan rasismen/sexismen som är problemet. Det är visserligen sant men jag börjar ändå bli tveksam till hur de sociala medierna bidrar till det demokratiska samtalet.

I fredag skrev Malin Lindroth en annan utmärkt krönika i samma kultur-del på temat narcissism. Jag fäste mig särskilt vid inledningen på en mening: I en värld där jaget är kung… Precis så verkar det vara för många som slår sig ner framför tangenterna. Perspektivet är påfallande ofta egoistiskt. Solidaritet är något man kräver. Aldrig ger. Jag har också varit tvärsäker många gånger. Det har gått över. Allt det lätta är redan gjort. Det är bara det svåra kvar.

Lösningarna på samhälleliga problem är sällan så svartvita att de låter sig formuleras i sloganer. Reformismen som metod kräver tvärtom modet att våga vara eftertänksam. Trängselskatten, klimathotet eller vinsternas vara eller icke vara i välfärden kräver helt enkelt ett längre, mindre tvärsäkert förhållningssätt. Det känns rätt hopplöst att under en och samma diskussion bli skälld både som kommunist och kapitalistlakej utan någon argumentation i sakfrågan.

Den politiska diskussionen urartar allt för ofta till att slå varandra verbalt på käften och där den som formulerar sig mest dräpande vinner matchen. Det är inte seriöst. Och onödigt elakt. De stora samhälleliga problemen kräver ett hederligt argumenterande. Och, att man lyssnar till motståndarens argument. Påfallande ofta kan man i de sociala medierna och i kommentatorsfälten mötas av personliga påhopp istället för svar i sak. Den relativa anonymiteten på nätet verkar leda till att vi agerar som kränkta barn. Dumma dig.

Ingen tror att trängselskatten i Göteborg ensamt löser det globala klimathotet. Men, när frågan reduceras enbart till att gälla den egna plånboken ja då är det såklart svårt att se frågan i ett större perspektiv. Dessutom menar jag att det politiska hantverket behöver vara pragmatiskt. Jag är också för allt som är bra och mot allt som är dåligt. I teorin. I praktiken får man vara beredd att kompromissa.