När de första fyra orden i Sex Pistols berömda ”God Save the Queen” dundrade genom våra högtalare visste jag att OS- invigningen i London skulle bli historisk. Många minns de efterföljande orden som här klipptes bort. Förmodligen för att drottningen själv var närvarande. OS-invigningar brukar oftast ha en estetisk inramning som påminner om militärparaderna i forna Sovjetunionen eller dagens Kina. Spikraka led, tusentals människor, ibland barn, som på en given signal utför exakt samma rörelser och skapar en känsla av precision. Väl iscensatt maktuppvisning med en tydlig vinkning till västvärlden.

Britterna hade något helt annat i åtanke. Det stod klart efter bara några minuter.  Vetskapen om att Danny Boyle – mannen bakom ”Slumdog millionaire” och ”Trainspotting” – regisserade invigningen skapade förväntningar. Film är minimalism, en OS-invigning är ett gigantiskt spektakel med miljardpublik. Hur skulle han få ihop det?

Vi fick följa med på en hisnande resa genom värdlandets historia från industrialiseringen fram till vår tid med ett soundtrack som självklart markerade att Storbritannien är en världsledande musiknation. Föreställningen – för det liknade mer en filmvisning – var en hyllning till hårt arbete, innovation, jämställdhet, jämlikhet, tolerans och yttrandefrihet.

När de första orden i Sex Pistols ”God save the queen” dånade ut från högtalarna höll många andan. Landets drottning satt på läktaren och kände nog lika väl som vi andra till orden som följer.

En och annan konservativ brittisk tidning förfasade sig dagen efter över denna brist på hyfs inför rikets överhuvud. Inte helt oväntat. Det var förmodligen av ren artighet som resten av sången inte spelades, men markeringen av att yttrandefrihet står över alla hierarkier markerades ändå med underförstådd elegans. Det var ett val att inte spela hela sången, inte en självpåtagen censur.

Resten av den över fyra timmar långa invigningen blev en storartad hyllning till människans rätt till sina egna tankar och ord. Det var som om värdlandet ville påminna oss om att vissa värden inte går att köpa för pengar, och att västvärldens moraliska mandat och legitimitet vilar på de liberala värden som möjliggör det fria tänkande och den innovativa miljö som är förutsättningen för framsteg och välstånd. Och att detta är den rätta moraliska ordningen.

På OS-arenan gestaltades ett myller av historier som naturligt fogades samman till en gemensam berättelse. Kvinnors rättigheter, migration, barnlitteratur, fri sjukvård och musik och åter musik fick representera framstegsfaktorer för Storbritannien.

Hade det i en diktatur som Kina eller en skendemokrati som Ryssland varit möjligt att spela upp ett musikstycke av ett regimkritiskt band, säg Pussy Riot?  Vi vet svaret.  

OS är över för denna gång. Det politiska läget i världen är relativt oförändrad. Ändå känns det som att något har hänt. På Twitter vädrade den berömda författaren och historikern Simon Sebag Montefiore tankar om en europeisk uppvaknande. Det var som att en av världens ledande demokratier i och med OS-invigningen ville markera en vändning, ett tydligt ansvarstagande för de demokratiska värdena. En ekonomisk kris har gett den fria världens självförtroende en omgång men med en tilltro på de grundläggande fri- och rättigheter som kommer att återställa och stärka det som försvagats.