När jag talat med poliser är det inte sällan de berättar historier om vuxna kriminella som vittnat om att de önskade att någon vuxen hade sagt ifrån när de höll på med bus som tonåringar. Att det hade räckt att någon frågat eller vågat lägga sig i.

En karriär som kriminell startar sällan i vuxen ålder. Faktum är att ungdomar som åldersgrupp är överrepresenterade i statistiken.

Det är klart att det är skillnad på ungdomliga synder och mer avancerad brottslighet. Men små övertramp kan leda till att ungdomar fastnar i ett beteende och inte minst i umgänge som påverkar negativt. Om det saknas vuxna förebilder i ens hemmiljö och vuxensamhället i övrigt fallerar med att se och tillrättavisa uppfattas omgivningen som tillåtande.

Visserligen är världen sällan svartvit. Det är ofta just de sociala faktorerna som spelar stor roll för ungdomars val i livet. Men givet förutsättningarna är tidigt ingripande generellt sätt avgörande.

Regeringen har på allvar tagit sig an problemet och sjösatt en rad initiativ de senaste åren för att motverka ungdomsbrottslighet. Bland annat har det lagts ett förslag om att förbättra utslussning från sluten ungdomsvård, polisen och Åklagarmyndigheten har fått i uppdrag att korta handläggningstiden i förundersökningar av ungdomsbrott och Brottsförebyggande rådet fick uppdraget att ta fram en rapport om ”strategiska brott bland unga”.

Enligt den rapporten från Brå är det ett fåtal som står för den stora mängden brottslighet. Det är också tydligt att ungdomar som tidigt begår brott som rån, hot och bilstöld löper större risk att fastna i kriminalitet.

I slutet på oktober ska Rikspolisstyrelsen redovisa ett av de intressantare projekten, ”en av de största riktade insatserna mot ungdomsbrottslighet”.

Förra året fick Rikspolisstyrelsen i uppdrag från regeringen att skapa ”sociala insatsgrupper” för att nå ungdomar i farozonen. Projektet är en samverkan mellan en lång rad myndigheter och kommuner i form av skola och socialtjänst. I pilotprojektet har Rikspolisstyrelsen valt flera belastade så kallade utanförskapsområden, däribland västra Hisningen att samarbeta med. Med så många involverade aktörer och inte minst frivilligorganisationer tar man ett helgetsgrepp som tidigare saknats. Det viktiga är att insatserna inte stannar vid ett tillfälligt projekt utan blir en varaktig del av polisens arbetsmetoder. Det kommer tyvärr alltid att finnas vuxna som önskat att någon lagt sig i tidigare och tydligare, det är viktigt att de blir så få som möjligt.