Europa väcktes bryskt ur semestervilan när Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja (S) i brittiska Daily Telegraph berättade att Finland förbereder sig på eurons sönderfall. Det var ett oprofessionellt uttalande. Dels därför att det är varje regerings plikt att planera även för det osannolika. Nåde den regering som inte har gjort det om det osannolika inträffar. Dels därför att det är varje politikers plikt att inte sätta igång spekulationer byggda på planer som upprättats för alla eventualiteters skull.

Såvitt känt är avser Finland inte att lämna euron. Varför skulle landet göra det? Finland har en utmärkt ekonomi – i nivå med den svenska. Många glömmer det hela tiden, men eurokrisen är inte en kris för euron utan en kris för euroländer som misskött sin nationella finanspolitik. Förvisso med följdverkningar för övriga euroländer, men som för alla valutor så fungerar euron utmärkt för länder som sköter sin ekonomi och uselt för länder som missköter den.

Möjligen slant Tuomiojas tunga, men direkt märkligt blev det när han påstod att EU kanske skulle fungera bättre om valutaunionen upplöstes. Det går inte att backa historien. Att upplösa valutaunionen innebär inte att Europa återvänder till läget före eurons införande för att sedan fortsätta som om ingenting hänt.

Europas kris bottnar ytterst i en världsekonomi som snabbt förändras till Europas nackdel. Konkurrensen från nya ekonomiska stormakter som Kina, Indien och Brasilien slår mot de svaga delarna av Europas ekonomi. Grekland är ett exempel, den svenska arbetslösheten ett annat.

Omvärldens ekonomiska utmaningar försvinner inte om euron försvinner. Det blir bara svårare att möta dem med flera små konkurrerande valutor runt en dominerande D-mark. Skuldkrisen försvinner inte. En fallande grekisk valuta skulle dramatiskt öka den grekiska statsskulden.

En och annan eurovän har under krisens tyngd tappat nerverna. Så Sydsvenska Dagbladets Per T Ohlsson som röstade ja men numera anser att nej var en välgärning – eftersom "valutaunionen i sin nuvarande form är ohållbar".

Valutaunionen har aldrig haft någon i nuvarande form hållbar konstruktion. Det var från början klart att euron precis som allt annat i EU är en ständigt pågående process med det gemensamma målet en allt tätare politisk union.

EU:s historia är dess krisers och framtiden tillhör de modiga, inte de tvehågsna och tillbakablickande. För att möta framtiden behöver Europa euron, med eller utan Grekland.