Styrelseordförande för den numera uppmärksammade Stiftelsen för strategisk forskning – de som fixade fester för forskningspengar – heter Ulla-Britt Fräjdén-Hellqvist. Hon säger sig i gårdagens Dagens Nyheter – som avslöjade penningrullningen – inte ha känt till den uppgörelse som gav festfixaren Micael Bindefeld 260 000 kronor i månaden. Sammanlagt betalades 9,3 miljoner kronor ut mellan åren 2009 och 2011, inklusive den uppmärksammade festen i Blå hallen i samband med stiftelsens 15-årsjubileum.

Att styrelsens ordförande varit ovetande om omfattningen av dessa utgifter framstår inte som förtroendeingivande. 260 000 kronor i månaden är mer än vad till och med många börs-vd:ar tjänar. Frågan är dock vad Fräjdén-Hellqvist gjort om hon känt till det hela. I DN försvarar hon principiellt satsningen på festfixare Bindefeld. Den gav enligt henne kansliet ett "lyft" och fick dess medarbetare att "se på forskningsfrågorna på ett nytt sätt".

Man tycker kanske annars att de medarbetare som rekryterats till en forskningsstiftelse redan från början borde vara högt kvalificerade och inte i behov av någon aha-upplevelse när det gäller synen på just forskning. Enligt ordföranden rådde det emellertid en frustration över att verksamheten "ignorerades av medier" och att man aldrig fick ut någon rad om satsningarna i tidningarna.

Om nu detta var huvudproblemet hade det lätt kunnat avhjälpas. Att komplettera medarbetarstyrkan på 15 personer med en professionell informatör hade blivit betydligt billigare än 260 000 kronor i månaden.

Ett skäl till satsningen skall också ha varit att "befästa varumärket". Varför då? Stiftelsen sysslar inte med affärsdrivande och kommersiell verksamhet, utan skall fördela forskningspengar. Att använda begrepp som varumärke förefaller egendomligt. Men skall vi nu ändå tala om varumärke kan resultatet av kampanjen inte precis ha blivit det eftersträvade.

I går avslöjade webbsajten Publikt att Arbetsförmedlingen fått 15 miljoner kronor av regeringen, för en kampanj för att få personer med funktionshinder in på arbetsmarknaden. Hela beloppet gick till en pr-byrå, som bland annat fakturerade 122 000 kronor för underlag till en artikel som sedermera publicerades i GP, med budskapet att fokusera på kompetens. Någon kompetens på detta område fanns uppenbarligen inte på AF, trots att kommunikationsavdelningen har 55 anställda.

Det tycks råda fartblindhet på statliga verk och myndigheter. Någon i regeringen bör trycka på bromsen.