Enligt SOM-institutets statistisk är vården den samhällsinstitution svensken har störst förtroende för. Det är ett faktum som kan hålla en vaken om nätterna. Så är det med saker som både är bra och väldigt dåliga.

Ser man på europeisk statistik ligger Sverige högt i mätningar över kvalitet i vården. Enligt rapporten Euro Health Consumer Index är det svenska systemet bland de mest heltäckande i Europa.

Om det inte vore för en faktor, tillgänglighet, skulle Sverige förmodligen ligga i topp och inte totalt sexa. Det som drar ner betyget för den svenska vården är väntetiderna. Där ligger Sverige näst sist på plats 33 på listan, långt efter till exempel Albanien och Rumänien. För ett rikt land som Sverige, känt för sin organisationsförmåga, där tillgången på läkare är god är det ett haveri. Kanske söker svensken oftare vård än albanen, kanske har vi större krav. Men det är knappast hela svaret.

Nima Sanandji skriver i Svenska Dagbladet (29/4) att köerna är 48 procent kortare för välutbildade personer än för de mindre utbildade. Det är ett misslyckande för välfärdsstaten och pekar på sprickor i samhällsmodellen. Det är viktigt att framtida reformer fokuserar på tillgängligheten för de som mest behöver vården. Men inte heller detta förklarar hela kön.

Jag kommer ofta i kontakt med människor som inte är nöjda. Det är möjligt att det är något fel med mitt umgänge. Samtidigt umgås jag med människor från i vitt skilda delar av samhället, från olika områden och med olika bakgrund. De har alla något gemensamt. De klagar på köerna. Det är kö till specialister, till operation och även sådant som magnetröntgen.

För den luttrade patienten ter det sig som två fenomen oförmögna att leva utan varandra. Vård och kö. Kö till vård. Men det behöver inte vara så. Att det inte handlar om resurser visar inte minst jämförelsen med fattigare länder. Det handlar om effektivitet. Att läkare sitter med pappersarbete i stället för att träffa patienter är ett fel. Ett annat, det rent organisatoriska. Som i fallet med sammanslagningen av ortopedin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset häromåret, där det plötsligt saknades rätt utrustning i lokalerna och kirurgerna fick spendera mer tid i taxi än vid operationsbordet.

Hela vårdkedjan måste harmoniseras, från primärvård till specialist till hemtjänst. För den som får vänta på nödvändig vård, bollas mellan olika läkare, vårdinrättningar eller vägras hemtjänst är statistiken inte någon tröst.