I går förvärrades de redan mycket frostiga relationerna mellan Sverige och diktaturens Vitryssland. President Alexandr Lukasjenko stängde den vitryska ambassaden i Stockholm och upphävde den diplomatiska statusen för alla svenska diplomater i Vitryssland. Förvecklingarna tycktes starta när, till synes utan förvarning, Sveriges ambassadör, Stefan Eriksson, i förra veckan blev utvisad ur landet. Utrikesminister Carl Bildt (M) svarade omgående ”De har riktat anklagelser mot ambassadören som saknar varje grund”. Sverige utvisade två diplomater och förklarade att den nya vitryska ambassadören inte var välkommen.

Det var ett korrekt agerande från den svenska sidan. Den vitryske diktatorn Aleksandr Lukasjenko har visat sig mer än nyckfull i hanteringen av internationella relationer. Trängd av landets dåliga ekonomi och sanktioner från EU agerar han som en skadeskjuten björn. De olika hätska utfallen vittnar om en frustrerad och typiskt paranoid diktator. Lukasjenko behandlar sitt land som sin lekplats och reagerar mot omvärlden som i ett brädspel.

Utvisning av diplomater är i regel extraordinära åtgärder som länder vidtar endast vid allvarliga händelser. Att stänga en ambassad är i det närmaste en krigsförklaring. Åtminstone diplomatiskt. Uppenbarligen har diktatorn irriterats av Sveriges demokratiengagemang. Att Sverige på grund av detta ses med oblida ögon ska tas som en komplimang. Det blir nu än mer angeläget att det arbetet fortsätter om än genom mer informella kanaler. Det stödet behöver och förtjänar demokratikämparna i Vitryssland.

Fusket i det riggade presidentvalet 2010, där Lukasjenko fick 80 procent av rösterna utlöste en kraftig protestvåg i landet. Med följden att förföljelserna på det egna folket, framförallt aktivister och politisk opposition trappades upp. Presidentkandidater har misshandlats och fängslats, demonstrationer har förbjudits och människor döms i summariska rättegångar.

Vitryssarna är ett plågat folk, med hög arbetslöshet och fattigdom ackompanjerat av en förlamande skräck för en brutal och nyckfull envåldshärskare. Om det inte vore för den råa verkligheten i en totalitär regim skulle vi skratta åt clownen som fängslar enarmade för att ha applåderat och dövstumma för att har ropat regimfientliga slagord.

Men Lukasjenko är en farlig man och han finns i Europa. EU måste reagera. Det är tydligt att sanktionerna ger effekt och därför inte ska upphöra. Samtidigt är det lika viktigt att EU stöttar demokratirörelsen i landet. Och inte minst talar klarspråk om att det är Ryssland som håller diktaturen under armarna.

GP 9/8 -12