I fredags blev det klart. Advokaterna i den stora rättegången mot det kriminella nätverket i Södertälje får sina 70 miljoner.

Rättsprocessen har inte bara varit den största i svensk rättshistoria, utan också den dyraste. Advokaternas kostnader är bara toppen på isberget. Om alla kostnader räknas in för de dömdas kriminella bana och vad de i olika sammanhang krävt av samhällets resurser landar totalsumman på närmare en miljard kronor. Det menar Nationalekonomen Ingvar Nilsson som tidigare tagit fram en beräkningsmodell för kostnaden av gängmedlemmar.

–En medlem kostar 23-40 miljoner kronor under sin karriär. Södertäljenätverket har kostat samhället flera hundra miljoner, säger han till Aftonbladet.

Det som i tingsrätten nu fått ett avslut på är visserligen till slut en triumf men också ett tragiskt kapitel för det svenska rättsväsendet och ett stort misslyckande för samhället. En miljard kan användas till annat. Men hur kunde det gå så illa? Och vad kostar inte alla liv som slagits i spillror längs vägen?

Om man stirrar sig blind på brotten och jakten på brottslingar hittar man inga svar. Förklaringarna ligger längre tillbaka i tiden. I grunden handlar förekomsten av brottslighet inte om polisnärvaro och rättsväsendets insatser. Det är de mjuka frågorna som lägger grunden; Bostadsområden, skola, fritidsaktiviteter, förebilder, språk och klass är alla faktorer som påverkar en människas villkor i livet.

Kom den här historien som en överraskning? För Sverige, polisen och landets alla politiker?

Det går bara att konstatera att Södertälje inte är unikt i sin struktur, att många av Sveriges större städer ser ut på samma sätt, har liknande bostadsområden med utanförskap som gemensam nämnare. Polisens insatser är inte oviktiga. Inte heller polisens inställning.

I fallet Södertälje tolkas polisen ursprungliga insatser som inte allt för ivrig att ingripa i brottslighet som drabbar en invandrargrupp internt.

– För dem visar domen att de inte är rättslösa. Det svenska samhället har en rättsapparat som står på deras sida. Det kan låta självklart. Men så har sannerligen inte varit fallet.

Tomas Karlsson, politisk redaktör på Länstidningen i Södertälje tolkar domens betydelse.

Den hårda segregation som förenar många av landets större städer är ett nationellt bekymmer som inte går att ducka för. Där har samhället kapitulerat. Vivalla, Hjällbo, Rosengård, Norrby, Hovsjö, Gottsunda, Tensta är alla områden där det finns många goda exempel, men där trösklarna till samhället är allt för höga för invandrargrupperna.

Och nej, det handlar inte om att förringa den egna viljan. Alla människor har ett val och måste stå för det.

Frågan handlar om de insatser samhället i form av kommuner, organisationer, myndigheter och rättsväsende kunde ha genomfört i ett mycket tidigare skede för att stävja viss brottslighet och förhindra den katastrofala utvecklingen. Till en bråkdel av de kostnader som ändå hamnar på samhällets bord. En fritidsgård kostar kanske 10 miljoner kronor, en obetydlig insats, med ovärderliga vinster.

Samhällets närvaro handlar inte bara om att tillhandahålla resurser. Insatser som inte andas välvälviljans överdrivna tassande bygger på att inkludera och därmed också ställa krav och granska de interna institutioner som finns i förorten. Både kommun och polis ska sätta krav. Mindre än så kräver inte förortens alla laglydiga som annars lämnas åt sitt öde. Det finns fler än gäng som drar i förortens barn. Är det rätt att nonchalant bara låta det ske?

När situationen blev fullständig okontrollerbar i Södertälje kraftsamlade polisen och införde ett unikt koordinerat samarbete med en rad myndigheter och satsade på bland annat vittnesskyddsprogram. Det kostade över 100 miljoner, och gav full effekt.

Priset för alltings tillstånd är en nyckelfaktor. Samhället är berett att satsa stora resurser på att stävja och bestraffa brott, men alltför ofta nekas förebyggande åtgärder av ren budgetdisciplin. I slutändan kan priset för mögliga trapphus, dåliga skolor och likgiltighet för förortens tillstånd blir allt för högt.