Rakel Chukri är kulturchef på Sydsvenskan. I sitt sommarprat i radions P1 berättade hon om hur det var att växa upp i en patriarkal omgivning. Hur hon inte fick göra allt som hennes bröder fick. Hur hon fick ta omvägar för att slippa ”dåligt rykte” om hon skulle ta en fika med en killkompis. Orättvisan var subtil men konkret. Hennes inlägg var i mångt och mycket en balanserad berättelse om den assyriska gruppens resa i Sverige. Även om motståndet inte varit speciellt hårt är det i dag tjejerna som är framåt, tar för sig, utbildar sig, gör karriär och den stora ”resan”. Inom gruppen har det blivit norm. Rakels berättelse är också min. Fast från andra sidan. Och jag frågar mig om jag inte kunde ha gjort mer för att påskynda den resan för mina kvinnliga bekanta. Kanske var jag för ung för att se. För bekväm för att behöva bry mig.

Rakels historia handlar om nödvändiga uppgörelser med rådande värderingar.

Tyvärr finns det värre historier i samhället som måste uppmärksammas.

Det kan börja med nedsättande kommentarer. Eller också med en knytnäve rakt i ansiktet. Som för sångerskan Javiera. I gårdagens GT berättade hon om sitt mångåriga helvete med en misshandlande man. Och hon är långt ifrån ensam om att leva i ständig skräck för sin livspartner. Inte veta när nästa slag eller utbrott kommer.

Mäns våld mot kvinnor i relationer är oerhört kränkande mot de drabbade och slutar så gott som alltid i stor tragik. Att det i veckan rapporterats om att landets kvinnojourer inte förmår ta emot alla kvinnor som söker hjälp eller tröst är ett misslyckande. Dels för att sådan verksamhet behöver och ska ha det allmännas stöttning, men framför allt för att så många kvinnor i Sverige 2012 har behovet. Det är en skam för samhället. Vårt samhälle kan vara hur modernt och jämställt som helst på pappret. Men lagarna är verkningslösa om vi som individer inte gör dem till norm genom inställning och agerande.

I regel tar krav som utmanar makt, som hämtar sin kraft ur historisk hävd, tid och kräver stora uppoffringar. När genomgripande förändringar genomförs är det alltid de utsatta som för kampen mot den normerande överheten. Men det är först när omgivningen eller samhällets styrande tar till sig perspektiv som förändringen blir norm eller lag. För vissa orättvisor är kampen aldrig riktigt över.

Män kan hjälpa till att förändra situationen för kvinnorna. De gäller bara att se. Och ”våga lägg dig i, det kan rädda liv”, uppmanar Javiera.