Kriget rasar i Syrien. Likaså det internationella spelet i kulisserna. Ett folks lidande stuvas ner till maktpolitiska ambitioner och militärstrategi. När de olika viljorna inte når konsensus i FN:s säkerhetsråd hemfaller politiska företrädare åt utspel och analyser som fungerar som psykologisk krigföring och kodade meddelanden till de stridande parterna.

Under tiden trappas våldet upp. Upproret når nya fästen och diktatorn Assad fortsätter avrätta sitt eget folk. Kriget i Syrien är inte bara en svårgreppbar kamp om den interna makten, en strid mellan klaner - förklädd i sekteristisk positionering - utan i minst lika hög grad en internationell dragkamp. Det handlar om inflytande och reell vapenmakt på marken.

Syrien har spelat högt i konflikternas Mellanöstern, inte minst genom inblandningen i Libanon och som nära allierad till mullornas Iran. Att USA och Israel vill begränsa Irans räckvidd, att de europeiska stormakterna inte bara vill vara passiva åskådare till en utveckling som kan destabilisera området är en fullt legitim inställning.

Kina och Ryssland vurmar inte direkt för mänskliga rättigheter eller någon demokratisk utveckling. Att de försvarar regimen beror helt och hållet på egna intressen. Kritiken mot väst för inblandning i upproret ska inte tillmätas större betydelse än så.

Det som ändå saknas i krigets kaos är att svenska media i större utsträckning reflekterar över sin egen kreativitet och inte bara raljerar över kinesiska och ryska reaktioner.

Den ansedda tyska tidskriften Der Spiegel har i ett antal uppmärksammade artiklar bland annat avslöjat hur syriska rebeller tränats i Tyskland och hur Västvärlden i hemlighet för krig i Syrien. Inte lika inlindat som den svenska rapporteringen. New York Times refererar till Syria’s Armed Opposition (Institute for the Study of War 2012) en rapport som visar att extremistiska element finns i flera av oppositionsgrupperna.

Vad som väntar efter ett eventuellt maktskifte på kort sikt finns risk att oroa sig över. Syrien kan falla i kaos, ett allas krig mot alla. Det är den utvecklingen som oroar de små minoriteterna, inte minst de kristna.

Att Bashar al Assad är en brutal diktator förändrar inte det faktum att rapportering och analyser behöver nyanseras. Det finns skäl att ställa de kritiska, svåra frågorna och inte bara återge det humanitära lidandet i siffror. Assads fiender behöver inte nödvändigtvis vara västs vänner.