I det ögonblicket insåg jag att ungdom inte är någon ursäkt.

Traudl Junge blev 1943 Hitlers privatsekreterare – närmast av en tillfällighet. Efter kriget levde hon ett stilla liv i München, länge tillfreds med att inte ha känt till förintelsens omfattning och att vara utan personlig skuld, men:

”En dag gick jag förbi minnestavlan över Sophie Scholl på Franz Josef gatan. Då såg jag att hon var jämngammal med mig och att hon avrättades samma år som jag började arbeta för Hitler. I det ögonblicket insåg jag att ungdom inte är någon ursäkt. Kanske hade jag kunnat inse vad som pågick”, berättar Junge i slutscenen av filmen ”Der Untergang” (Undergången) från 2004. I filmen skildras de sista dagarna i Hitlers bunker i april 1945, så som Traudl Junge, då 25 år gammal, minns dem.

Barnsköterskan Sophie Scholl halshöggs, som en av de mest aktiva i motståndsrörelsen Die Weisse Rose (Den vita rosen), den 22 februari 1943. Hon var då 21 år gammal. Samma dag halshöggs även Sophies bror Hans samt Christop Probst. Alla dömda till döden för högförräderi.

Den Vita rosen bestod av en grupp studenter runt filosofiprofessorn Kurt Huber vid Münchens universitet. Efter syskonen Scholl och Christoph Probst dömdes ytterligare fyra medlemmar till döden och många fler till långa fängelsestraff. Tillsammans hade de skrivit, tryckt och delat ut flygblad med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen.

Sophie Scholls fästman Fritz Hartnagel var officer på östfronten. Genom honom fick hon kännedom om massmorden på judar och ryska krigsfångar. Hon valde att inte blunda. Sophie Scholl personifierar civilkuraget. Hon gjorde det hon ansåg vara nödvändigt och rätt utan hänsyn till riskerna. Att Den vita rosen skulle undkomma var uteslutet. Allt motstånd mot nazismen var vintern 1943, efter det tyska nederlaget vid Stalingrad, livsfarligt.

Syskonen Scholl greps i trapphallen till Münchens universitet sedan de lagt ut flygblad. En vaktmästare såg dem. Gestapo tillkallades. Förhörsprotokollen återfanns i före detta östtyska arkiv 1990. Protokollen bildar underlag för filmen Sophie Scholl, de sista dagarna från 2005. Filmen är en gastkramande duell mellan förhörsledaren, Gestapomannen Robert Mohr, och Sophie Scholl.

I de första förhören blånekar Scholl. Det gör henne till ett lätt byte för den rutinerade Mohr. Men så bestämmer sig Sophie Scholl för att erkänna och göra motstånd. Mohr har inte en chans. Till sist tycks han inse sitt moraliska underläge och försöker köpslå sig ur det. Han erbjuder Sophie Scholl en chans att kanske komma billigare undan genom att skylla ifrån sig. Hon vägrar. Båda mister livet. Sophie Scholl avrättas. Robert Mohr får leva med förlusten tills han dör 1977.

Sophie Scholl kom inte oförberedd till sitt martyrium. Den kristna tron var central i hennes liv – föräldrahemmet liberalt, protestantiskt, humanistiskt. Hon hade prövat nazismen och förkastat den. Hon var beläst på kristna klassiker, som Augustinus, men också den engelske kardinalen John Henry Newman. Hon var grundligt genomtänkt i moraliska frågor. Men det räcker inte som förklaring. Tusentals med liknande bakgrund valde att blunda och huka. Ytterst få stod upp och gjorde motstånd.

Inför den vrålande nazistdomaren Roland Freisler förklarade Sophie Scholl sina skäl i all enkelhet:

– Någon måste börja. Det vi skrev och sa är vad många tycker. De har bara inte modet att göra som vi.

I breven till fästmannen Fritz Hartnagel citerade hon ofta den franske katolske filosofen Jaques Maritain: ”Man måste vara hårdför i tanken, men vek i hjärtat.”

Just så framstår hon i förhörsprotokollen – hårdför i tanken, men vek i hjärtat.

Efter kriget var Tyskland fullt av medlöpare, som själva sett eller fått veta av soldater på permission, men som valt att tiga för att inte råka illa ut. Sophie Scholl är ett lysande undantag. Hon gjorde motstånd därför att det var rätt och nödvändigt. Till sist valde hon att dö därför att hon insåg att det kan vara nödvändigt att dö för den som vill rädda sitt liv.

Tidigare artiklar: Rosa Parks (11/7), Thomas Moore (13/7), Jeanne D´Arc (16/7) och Anders Lindeberg (18/7).