Det händer att även djupt demokratiska personer kan frestas av tanken att kunna få bestämma allt själva. Detta tycks ha drabbat också folkpartisten Carl B Hamilton på senare tid. Både i Almedalen och nu i veckan i en debattartikel i Expressen har Hamilton pläderat för sammanslagning av de fyra borgerliga allianspartierna till ett enda stort parti. Det är inte så mycket förslaget i sig som Hamiltons motivering som är anmärkningsvärd.

Hamilton hävdar att ett sådant alliansparti efter 2018 skulle dominera svensk politik på ett sådant sätt att alla andra partier, medier, arbetsgivarorganisationer och fack måste förhålla sig till det. Socialdemokraternas dominans under 1900-talet skulle enligt Hamilton sannolikt för gott ersättas av allianspartiets.

Erfarenheterna av fusioner, från exempelvis näringsliv och idrott, är nu inte alltid så självklart positiva som Hamilton föreställer sig. Två plus två blir inte alltid fyra, utan kanske ibland bara tre.

Men framför allt har jag svårt att förstå att en liberal politiker som under decennier levt i skuggan av ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav, med dess konsekvenser i form av en ensidig politisk debatt, ängslig politisk korrekthet och anpasslighet, skulle uppfatta detta som något eftersträvansvärt bara det skedde med borgerliga förtecken.

Monopol är sällan bra, inte heller i politiken. Den bör i stället vara en spännande brottningsmatch, där idéer bryts mot varandra.

En av förklaringarna till framgången för alliansen tror jag är just närvaron av fyra partier, som med olika idémässiga infallsvinklar befruktat det gemensamma arbetet. Alliansen och dess samarbete är viktig att vårda. Men en direkt partisammanslagning skulle i dagsläget främst innebära risker för att Moderaterna slukade övriga partier och för en idémässig uttorkning.

Vad man skulle kunna tänka sig är en valteknisk samverkan, där partierna gick fram med separata listor under gemensam alliansbeteckning.

Det skulle vara en garanti mot bortkastade röster, men är en lösning som partierna i dagsläget förkastat och som kan bli aktuell först år 2018.

Hamilton har säkert rätt i att det nuvarande samarbetet i regeringsställning gör att trösklar mellan partierna slipas ned. Men det är också viktigt att den idémässiga debatten hålls levande på den borgerliga sidan. Mångfald berikar, också inom ramen för ett konstruktivt samarbete.