En stad är inte bara sin samtid, utan präglas också alltid av sin historia och sina minnen. Självbilden hos människor i en stad finns i berättelser, anekdoter och byggnader. Myten om staden existerar parallellt med den verkliga staden. Därför behöver städer få bevara sin karaktär, även när de växer.

I Berlin och London var det andra världskrigets brandbombningar som tvingade fram den nya stadsbilden av grå betong. I Sverige var det Socialdemokraterna, i samarbete med Kooperativa förbundet (KF), som med ideologiska förtecken skapade samma ödsliga stadslandskap. Från 30-talet och framåt revs stora delar av svenska städer, med ett förstörelsecrescendo på 60- och 70-talen. Bort skulle allt som påminde om det fattiga Lort-Sverige, om klassamhället och om borgerlig skönhet. Lovvärda ambitioner att minska trångboddhet blandades med DDR-värdiga visioner om arkitektur. I ensliga höghus skulle den Nya Människan bosättas. I dokumentären När Domus kom till stan av Anders Wahlgren från 2004, som visades i måndags på SVT, görs det tydligt att ideologi ersatte förnuft under perioden. Vackra stadskärnor revs och ersattes av gigantiska Domus-byggnader, besvärande lika "strandade oljetankers", som Wahlgren uttrycker det. 

Att bevara ett kulturarv handlar inte om att vilja bevara samhällsstrukturer. Önskan om att behålla kontakten med historien, och de människor och verksamheter som tidigare präglat en stad är inte bakåtsträvande nostalgi – människor har ett behov av att känna kontinuitet. Efter massiva protester bordlades i början av 2010 också beslutet om att riva södra Gårdas vackra landshövdingehus för att bereda väg för parkeringshus, även om rivningshotet fortfarande finns kvar. Städer är varken experimentlådor eller förvaringsboxar. De mår som bäst när låga bostadshus blandas med parker och butiker, och öppnar för naturliga mötesplatser.

"Men hur fan ska det gå för oss när dom river här uppe? Var ska vi ta vägen? Dom kommer placera oss i såna där statarlängor på högkant. Vafan ska vi där å göra!", säger en farbror med gubbkeps i Rolf Wertheimers dokumentär Masthugget - ett stycke Göteborg som försvinner från 1964. Trähusen i det gamla Masthugget revs kort därefter. Städer måste givetvis fortsätta att förändras, och särskilt växande inflyttningsorter som Göteborg. Man kan inte krampaktigt hålla kvar vid det förgångna. Både Wertheimer och Wahlgren får dock tittaren att se vad som kunde ha varit, om inte modernismens grävskopor varit fullt så skoningslösa.

Historien visar att storskaliga byggprojekt som ignorerar vad människor själva faktiskt tycker om i princip alltid leder fel.