När medborgarna skrattar i stället för att frukta makten är tiden utmätt för auktoritära regimer. Få har demonstrerat detta tydligare än officeren, journalisten och teatermannen Anders Lindeberg (1789–1849) när han 1834 vägrade att ta emot kungens nåd och krävde att på sin födelsedag få bli halshuggen för majestätsförbrytelse.

Sverige behövde hela 1800-talet och lite till för att avskaffa den personliga kungamakten. Från början föråldrad var 1809 års regeringsform en kompromiss mellan frihetstidens ständermakt och den gustavianska kungamakten. Principen var maktdelning. Men konungen ägde, enligt regeringsformen, att allena styra riket.

1818 besteg Karl XIV Johan tronen. Under försök att hävda sin personliga makt kom han under allt starkare tryck från en växande liberal opposition som krävde parlamentarism, näringsfrihet, religionsfrihet och tryckfrihet. Sverige var en del av Wienkongressens konservativa Europa, men klockan lät sig inte vridas tillbaka till tiden före franska revolutionen.

Frankrikes kung Karl X försökte stärka kungamakten men tvingades avgå efter julirevolutionen i Paris 1830. Samma år startade boktryckaren Lars Johan Hierta Aftonbladet som snabbt blev en nagel i ögat på Karl XIV Johans konservativa regim.

Bland Hiertas medarbetare på Aftonbladet fanns Anders Lindeberg. Han hade tidigare varit ägare och redaktör för Stockholms Posten – där han troget publicerat de artiklar kungen ville ha införda. Men Lindeberg var även författare och dramatiker. När han ansökte om att få starta en egen teater sa kungen nej. Lindeberg klagade hos justitieombudsmannen och anklagade i en skrift kungen för att upprätthålla ett olagligt teatermonopol för egen vinnings skull. Det var majestätsförbrytelse.

Anders Lindeberg åtalades och dömdes till halshuggning. När dödsdomen i laga ordning fastställdes av Högsta domstolen förenades den med ett beslut om nåd och tre års fängelse på fästning. Lindeberg vägrade ta emot den kungliga nåden. I stället skrev han till överståthållarämbetet och anhöll om att ”med det snaraste få veta dagen, då man skall taga mitt hufvud, som, fallet för bilan, skall, det vet jag, bli gagneligare för fäderneslandet än sittande på mina skuldror.”

Anders Lindeberg var nu folkhjälte. För kungen och regeringen var goda råd dyra. De hade tänkt sig att på en och samma gång demonstrera makt och storsinthet. En uppseendeväckande offentlig avrättning av Lindeberg för majestätsförbrytelse kunde lätt gå överstyr och utlösa kravaller. Vart dessa kunde leda visste ingen, men kunde alla föreställa sig.

Trängd försökte kungen ta sig ur snaran genom att bevilja allmän amnesti för politiska förbrytelser – till 24-årsminnet av sin landstigning i Helsingborg. Lindeberg tackade nej och vägrade lämna häktet på Vaxholms fästning. Kungen var nu schack matt. Anders Lindeberg lurades ut på en promenad. Vid fästningsporten knuffades han ut i friheten, varpå vakterna kvickt drog igen porten och låste den från insidan.

Stockholmarnas gapskratt måste ha hörts ända upp till slottet. Några år senare publicerade Lindeberg skriften ”revolution och republik”. Kronprins Oskar avrådde kungen från att ge klartecken för åtal. 1842 startade Anders Lindeberg Nya teatern utan kungligt tillstånd.

Om Anders Lindeberg var mer tjurskallig än en demokratins hjälte kan diskuteras. Men genom sitt civilkurage, han riskerade huvudet, underminerade han kungamakten och bidrog till Sveriges demokratisering. Något demokratiskt genombrott fick Lindeberg aldrig uppleva. Kungamakten urholkades sakta och upphörde i praktiken först när Gustav V efter borggårdskrisen 1914 och revolutionshotet 1917 accepterade parlamentarismen – det vill säga att den regering 1809 års grundlag gav honom i uppdrag att utnämna också måste ha stöd i riksdagen.

Formellt avskaffades den personliga kungamakten först med 1974 års grundlag. I stället för att allena styra riket skall kungen, av statsministern, hållas underrättad om rikets angelägenheter. All offentlig makt utgår från folket med riksdagen som främsta företrädare. Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen. Kungen har blivit en plym. Anders Lindebergs seger är fullständig.